Recension

: Elverkets dramatik
Elverkets dramatik
2004
Teatertidningens bokförlag
8/10

”Så trevligt att ingen älskar mig så besinningslöst”

Inom bokbranschen för teatern en tynande tillvaro. Det har varit särskilt uppenbart under hösten. Så mycket viktigare då med den utgivning som finns. Inte minst Teatertidningens lilla serie med samtidsdramatik. Däribland den här lilla volymen innehållande pjäser producerade inom ramen för Dramatenscenen Elverkets dramatikergrupp. Här visar åtta mer eller mindre namnkunniga svenska dramatiker i ett slag att den svenska dramatiken är både livskraftig och relevant.

För en lite trött och trasig höstmänniska är den här boken som en öppen famn, puttrande av mänsklighet i all sin fulhet och charm. Jag får en distinkt känsla av just det som förlagets lilla etikett utlovar: det här är samtiden. På gott och ont. Fragmentariskt, argt, sorgligt, här och där en ljusglimt och en jävla galghumor. En dubbelhet som går igen också i formen.

Flera av texterna liknar i mångt och mycket dikter. Jacob Hirdwalls textstycken för 50 röster i ”Självporträtt av okända män” är till förväxling likt en diktsvit. Clara Diesen debuterade som poet 2004, och att publicera hennes ”Falling Water” – en föreställning utan ord – i bokform kan låta absurt. Men det är i själva verket som en böljande, porlande dikt av rörelser, gester och ting, en pas de quatre för liten familj. Sagolik, vardaglig och drömsk på en gång.

Astrid Trotzig tecknar en kvinna som efter pensionering från sitt arbete lägger sig ner för att dö, och familjens ilska och sorg över att inte räcka till eller få plats. I Mattias Anderssons (en underbar vardagsskildrare vars bästa pjäser fortfarande väntar på publicering) ”Utanför mitt fönster” är det en ung tjej som längtar bort och ut ur förortslägenheten och ett kvävande förhållande och i Lisa Langseths ”Den älskade” förvrids huvudpersonens kulturella och känslomässiga självförverkligande i en grotesk grimas. Några enkla lösningar och lyckliga slut erbjuds sällan.

Martina Montelius monolog ”Jag är en gammelgädda i landsflykt” kan få vem som helst att längta till teatern. Det är en uppgiven bibliotekaries tal inför en icke-existerande publik, ett mischmasch av public service-anda och människohat: ”Idag ska vi tala om styckningsschemat jag ska rita med filtpenna på ärkesvinet Ragnar Hellbergs kropp. För att han vägrar återlämna Herman Lindqvists ‘Japaner japaner japaner’. Ragnar. Hellberg. Jag vet var du bor.” En lysande kombination av nonsens och livssanningar, av total bitterhet och obeskrivlig humor. Helt fantastisk!

I övrigt kan jag tycka att det är lite väl mycket sennorénsk svärta och skitighet i en del av pjäserna. Korthuggna, oartikulerade repliker, cyniska, depraverade miljöer fyllda av misär, missbruk, våld och kriminalitet. Ibland är det på gränsen till exotism, ibland känns det gjort och intetsägande. Men här finns också samtida klassiker som Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar”.

En av volymens styrkor är just sammansättningen, själva antologivarandet. Samtidigt som texterna till sin form är ganska olika, finns mängder av tematiska trådar emellan dem. Det är mellanrummen som sätter igång tankarna. Det är väl också en del av vad som är så fantastiskt med dramatikgenren som sådan – kombinationen av konkreta uttalanden och handling och av tolkningsutrymme.

Ella Andrén

Publicerad: 2005-11-30 00:00 / Uppdaterad: 2016-01-14 19:23

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1836

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?