Recension

: Japaner japaner japaner
Japaner japaner japaner Herman Lindqvist
1989
Norstedts
5/10

Kuriosa kuriosa kuriosa

Utgiven 1989
ISBN 9118921922
Sidor 180
Först utgiven 1984

Om författaren

Herman Lindqvist (född 1943) började sin bana som journalist och utrikeskorrespondent, men är sedan 1990 författare på heltid. Han har skrivit mängder av resereportage och böcker om historia – i det senare ämnet har han även gjort tv-program. 2012 kom hans memoarer, Mitt i allt.

Sök efter boken

För öfvrigt äro japanerna världens mest artiga folk; de tilltala de besökande i det mest blomstrande och svulstiga språk, som européen har svårt att fatta; så t. ex. lydde en japanskas afskedshelsning till fröken Næss på följande sätt: ”Nippons gråtande dotter böjer som pilen sitt hufvud mot öster, emedan solen försvinner”.

Nej, det här är förstås inte ett stycke ur Herman Lindqvists bok. Det kommer ur en svensk Japan-skildring hundra år tidigare. Men poängen är fullkomligt identisk med ett av kåserierna i Japaner japaner japaner och det är just detta som slår mig nästan varje gång jag läser någon form av reseskildring: hur lite som tycks förändras med tiden. Som att vi reser, och alltid har rest, med ett enda syfte: att spegla oss själva i de som är annorlunda.

Det kan synas orättvist, Lindqvists skildring saknar visst inte nyanser eller en någotsånär kritisk granskning av både det han ser i Japan och det jämförelsematerial han har från Sverige. Saker vi tar för självklara ifrågasätts genom paralleller i helt vardagliga spörsmål. Hur kommer det sig att svenskar så ofta vill bråka när de dricker alkohol, medan japaner bara fnissar? Eller hur kan det japanska samhället vara så väldigt fredligt fast medierna kryllar av brutalt våld?

Att även Lindqvists bok har några år på nacken – han var i Japan i början av 1980-talet – blir snabbt uppenbart. Inte nog med att kalla kriget fortfarande pågick, fenomenet karaoke ansågs kräva en ingående förklaring och svensk tv bestod av två kanaler med begränsat utbud och sändningstider. Det ger visserligen ett kul perspektiv på svensk vardagshistoria, men man bör kanske också minnas att även Japan kan ha genomgått smärre förändringar.

Lindqvist är en finurlig iakttagare, därom råder inget tvivel. Man lär sig ett och annat om Japan också. Men krönikor är onekligen en genre som populärt sett består till stor del av att generalisera och skratta åt folk och fenomen, och därför blir det också väl mycket av kuriosa och lustigheter. Det annorlunda blir det allt överskuggande.

Ta till exempel det här med språket. På japanska, skriver Lindqvist, betyder ”tack” ordagrant ”Det är svårt att finnas till” och en japan som blir hembjuden och har med sig present säger något i stil med ”Denna smaklösa kaka är en dålig gest av tacksamhet för att jag och min fula fru och mina dumma barn fått komma hit”. Nu kan jag visserligen inte japanska, men att ta sådana uttryck bokstavligen förefaller lite som att förvånas över att engelsmännen tror att katter och hundar skulle falla från himlen med jämna mellanrum, eller över deras plötsligt blodtörstiga önskan att man ska bryta benen av sig. Lite skojsigt, javisst, men ibland känns det trots allt bättre att skratta med än åt.

Ella Andrén

Publicerad: 2006-02-04 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 20:12

Kategori: Recension | Recension: #1915

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?