Recension

: Våra kolonier
Våra kolonier: De vi hade och de som aldrig blev av Herman Lindqvist
2015
Bonniers
6/10

Slavar, socker och en och annan sol-och-vårare

Utgiven 2015
ISBN 9789100139513
Sidor 304

Om författaren

Herman Lindqvist (född 1943) började sin bana som journalist och utrikeskorrespondent, men är sedan 1990 författare på heltid. Han har skrivit mängder av resereportage och böcker om historia – i det senare ämnet har han även gjort tv-program. 2012 kom hans memoarer, Mitt i allt.

Sök efter boken

I mitt huvud uppenbarar sig ett litet djur, en ivrigt nosande valp eller kanske en liten gris med trynet förväntansfullt mot marken i jakt på någonting ätbart. Finns det något här? Finns det något där?

Det är Herman Lindqvists skildring av svensk kolonialpolitik i Våra kolonier som frambringar den bilden. Lindqvists bok har den talande underrubriken ”De vi hade och de som aldrig blev av”, vilket säger en del om att det knappast var ambitionerna det var fel på. Att hålla sig med kolonier under 1600-, 1700- och 1800-talen var näst intill obligatoriskt för varje västeuropeisk makthavare med självrespekt. Och Sverige försökte. Med alla upptänkliga medel.

Längst varade den lilla västindiska ön Saint-Barthélemy, nästan hundra år (1784-1878). Den lyckades man tjata sig till av fransmännen, till vilka man sedan sålde tillbaka den efter att den internationella opinionen mot slavhandel gjort kolonin, som framför allt var en frihamn just för människohandel, olönsam. Slavhandelsfästet Cabo Corso på Afrikas västkust, liksom Nya Sverige i Nordamerika höll bara något drygt decennium (1650-63 respektive 1638-55), men Lindqvist tar också upp konflikten om Åland, en kolgruva på Svalbard, liksom andra typer av besittningar som det stormaktstida Sverige höll sig med eller drömde om.

För, ja, berättelsen om ”våra” kolonier är i hög grad också berättelsen om misslyckanden. Om fästen som inte kan hållas, skepp som inte kommer fram och inte minst om främlingar med förslag som lovar runt men håller tunt, som vill förmedla kontakt med potentiella kolonier och belönas rikligt, men där antingen kontakterna eller själva platserna visar sig inte existera. Det är nästan en löjeväckande berättelse – och en märklig känsla att man å ena sidan med nutida ögon ser vilken vedervärdig (om än knappast unik) hantering av andra människor det här rörde sig om, å andra sidan kan bli frustrerad över att den inte sköttes bättre.

Lindqvist tar dessutom tillfället i akt att stoppa in diverse gliringar mot nutiden. ”Då de svenska makthavarna förhandlade med sjörövarna gav de uttryck för samma oskuldsfulla naivitet och tro på den goda viljan som genomsyrat svensk politik i århundraden fram till denna stund då detta skrivs” till exempel, eller ”Sverige var redan då ett av världens tyngst beskattade länder med otaliga skatter och avgifter för livets alla skiften”.

Värst blir han när han beskriver det nutida Saint-Barthélemy så här: ”Det är ordning och reda, inga tiggare. Rån och överfall är sällsynta. Cirka nittio procent av befolkningen är vit och härstammar från Normandie och Bretagne. Ingen fattigdom och ingen arbetslöshet.” Det är en märklig, för att inte säga osmaklig sammansättning av fakta. Vad har befolkningens hudfärg och ursprung med frånvaron av sociala problem att göra?

En lättläst översikt över svensk kolonialism är efterlängtad. Jag hade kunnat tänka mig ett lite annat urval och andra, mer vardagliga, människonära men också analytiska perspektiv. Det märks att Lindqvist snarare är förtjust i adelssläkter, kungar, skepp och flaggceremonier. Allt som allt är detta ändå en fängslande historia. Knappast stolt. Men fängslande.

Ella Andrén

Publicerad: 2015-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-25 13:13

Kategori: Recension | Recension: #6374

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?