Recension

: Dödens teater
Dödens teater: Kungliga svenska begravningar genom fem århundraden Lena Rangström
2015
Atlantis
9/10

Välregisserade begravningar

Utgiven 2015
ISBN 9789173537858
Sidor 255

Om författaren

Lena Rangström (född 1945) har varit 1:e intendent vid Livrustkammaren och är hedersdoktor vid Stockholms universitet. Hon har skrivit flera böcker om bland annat dräkthistoria och ceremonier.

Sök efter boken

Tiden mellan dödsfall och begravning har diskuterats de senaste åren. Allt från läkares intyg till människors oförmåga att hitta plats i sina fulltecknade almanackor har upptagits som skäl till att det ibland tar upp emot ett par månader att få den avlidne begraven.

Men om det tar tid idag att få de döda i vigd jord så var det ingenting mot vad det har gjort att få våra kungar begravna. Efter att Gustav II Adolf stupade i Lützen tog det flera år innan han blev begraven i den nya begravningskyrkan Riddarholmskyrkan. Tidsåtgången hade flera orsaker. Dels berodde det på att han dött utomlands, dels på de många förberedelser som krävdes. Likfärden hem till Sverige skedde under och pompa och ståt. De bevarade föremålen är många, bland annat finns Gustav II Adolfs häst, Streiff, uppstoppad och går än idag att se i Livrustkammarens lokaler. Makabert? Lite, kan jag tycka.

Ännu mer makabert är det att bläddra fram en bild av Gustav Vasas skelett iklädd sammetssvepning och med kungakronan på sned. Gravöppningar av de kungliga gravarna har skett vid flera tillfällen och av olika skäl. Att man passat på att fotografera är kanske inte så märkligt, egentligen. Det är ju också något fascinerande med att se bilden av Gustav Vasa i nuvarande form. Historien kommer nära och blir verklig.

Gustav Vasa var den kung som inledde traditionen med de kungliga begravningarnas långa parader och många symboler. När en monark dör blir maktläget alltid påverkat och begravningsceremonierna har bland annat funktionen att visa att allt är under kontroll.

Om man studerar det tryckta ceremonielet från Gustaf VI Adolfs begravning 1973 och jämför det med beskrivningar av Gustav Vasas år 1560, finner man att traditionen i det mest väsentliga hållits levande under de mer än fyrahundra år som passerat. En del inslag har som tidigare framkommit försvunnit och andra har tillkommit, men arvriket består och med det följer än idag liksom efter Gustav Vasas död givna symboler och handlingar som uttrycker kontinuiteten i maktövertagandet av det kungliga ämbetet.

Riktigt teaterlika är begravningarna främst under Tessins ledning. Han arrangerade kyrkorummet till dramatiska scener med ödesmättade symboler och fantastiska ljusspel. Omslaget till Dödens teater visar Gustav III:s begravning som Tessin iscensatte.

Det här är kungahistoria på hög nivå, men då och då glimtar det övriga samhället förbi i framställningen. När Karl XIV Johan ligger på lit de parade blir trängseln kaosartad och en kvinna trampas ihjäl. Ett kösystem enligt franska mått införs.

Tidningarna framförde även sin åsikt om att sådana ”queuer” även framöver borde kunna införas i Sverige. Då skulle man inte behöva riskera att klämmas ihjäl, varken vid ”expositionen” av kungliga lik eller vid biljettluckan till ett teaterspektakel, vid en statsceremoni i Slottskyrkan eller vid utsläppandet av någon luftballong.

Dödens teater är framförallt en föremålshistoria. Rangström har arbetat vid Livrustkammaren och är väl förtrogen med samlingarna. Hon guidar oss kunnigt och med stor inlevelse genom historien utifrån historiska föremål. Bilderna är många och av god kvalitet.

Cecilia Bergman

Publicerad: 2015-11-28 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-27 12:02

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6373

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?