Recension

: Tillsammans är man mindre ensam
Tillsammans är man mindre ensam Anna Gavalda
2005
Albert Bonniers förlag
10/10

Tillsammans på franska

Utgiven 2005
ISBN 9100106054
Sidor 535
Orginaltitel Ensemble, c´est tout
Översättare Maria Björkman

Om författaren

Fotograf: Ulla Montan

Firad författarinna i hemlandet Franrike alltsedan debuten 1999 med novellsamlingen ”Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans”. Född 1970, utbildad till fransklärare vid Sorbonne men skriver nu på heltid.

På franska – Info och även en intervju på franska Wanadoos sida.

På svenska – Presentation av Gavalda på svenska förlaget Bonniers.

Sök efter boken

Ensamheten är den största faran. Att vara ensam är att inte finnas, att inte kännas. Att vara ensam är också att gömma sig. Ensam kan man vara i sitt lilla, smutsiga rum likväl som på en fest full med människor. Camille har varit ensam så länge. När Philibert, hennes märklige granne, räddar henne från det utkylda rum där hon legat svårt sjuk i flera dagar, är det dock lika mycket för sin egen skull han gör det. Philibert är en udda, otidsenlig figur med en gammaldags matinéhjältes språk och svansföring. Han och hans inneboende Franck lever separata liv, sida vid sida, i en gigantisk parisisk paradvåning med en interiör från förra sekelskiftet.

Camille stannar hos de två, och när Francks farmor Paulette också flyttar in är familjen komplett. Under ett år lever de tillsammans och det är detta enda år som Gavalda skildrar.

De fyra är alla trasiga individer utan förmåga att egentligen ta till sig andras värme. Hur bygger man relationer till andra? För att stå ut måste de stötta varandra. Samvaron är stel och trasslig i den märkliga familjen. Dåliga relationer är bättre än inga.

Camille blir, sina egna problem till trots, det kitt som håller samman familjen och den katalysator som får de andra att förändras. Själv börjar hon långsamt ta sig ur sitt självvalda fängelse av svält och isolering.

Gavaldas nya är helt enastående. Karaktärerna är självlysande, tredimensionella. Historien är oerhört gripande, med ett djup och en svärta som går rakt in i hjärtat. Språket är modernt, lätt. Björkman har lyckats mycket väl med översättningen, särskilt dialogernas ordlekar och krumbukter har kvar sin franska karaktär, samtidigt som de framförs på klockren modern svenska.

Det är också en mycket, mycket fransk roman. Bilden av det moderna franska samhället är dyster. Lägenheten de bor i, som står tom på grund av en arvstvist (det franska rättssystemets kvarnar mal…långsamt. 15 års handläggningstid för exempelvis en arvstvist är ingenting), Camilles självsvält (Franska kvinnor bantar alltid och är aldrig glada. Bantningsmedel utgör halva sortimentet i hälsokostaffären. Självsvält är lika med självkontroll, vilket tydligen är något att sträva efter) och det ständiga rökandet (och haschrökandet).

Liksom hos Amélie Nothomb, en annan ung, firad franskspråkig romanförfattarinna, är kroppen i fokus. Att misshandla sin kropp genom självsvält, alkoholmissbruk och ständigt cigarettrökande är ett sätt att skaffa sig kontroll över tillvaron. Det är även ett sätt att skaffa sig distans till andra. Detta är ett centralt ämne; distansen till andra människor och vad som krävs för att lita på någon, släppa in någon i den egna sfären. Hur ska man kunna lita på någon annan när man inte litar på sig själv? För Franck handlar det om att arbeta hårt och ständigt söka nya sängkamrater. Så håller han både ensamheten och närheten borta. Philibert lever i svunna tidsåldrar, hans kunskaper om historiska skeenden beskyddar honom från faderns krav och de ständiga förändringarna i världen utanför. Och Paulette, hon lever på undanträngda minnen och kärleken till barnbarnet Franck, som blivit hela hennes värld.

Trots att de alla lever i sina egna universum dras de till varandras sällskap. Det är trösterikt, närgånget skildrat med precist handlag. Ett gediget romanbygge där romatiken och desperationen nära nog slungas ut, från sidorna, rakt på läsaren. En skör historia om utsatthet, rädsla och det obändiga tvånget, viljan att vara nära andra.

Ett av årets starkast lysande verk av en författare vars karriär pekar spikrakt uppåt, mot en säker plats på parnassen.

Anna Larsson

Publicerad: 2005-12-01 00:00 / Uppdaterad: 2005-12-01 00:00

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #1837

21 kommentarer

Hu! Jag tyckte den här boken var riktigt otäck. I kvinnosyn (människosyn!). I snobbighet. Människorna är kalla, overkliga. Ofattbart med alla hyllningar. Men smaksak förstås.
(Bilden av självsvält är dessutom blek, anonym, och en krydda mer än en verkligt innehåll).

Cornelia Oregistrerad 2005-12-01 14:41
 

Jag gillade den skarpt! Blev väldigt förtjust i de stackars trasiga karaktärerna, tyckte de beskrevs verklighetstroget och med värme. Men som du säger, smaken är olika, och tur äl väl det.

Niña Bruja Oregistrerad 2005-12-01 16:16
 

Äsch. …tur ÄR väl det skulle det ju bli.

Niña Bruja Oregistrerad 2005-12-01 16:17
 

Jag har inte läst den här boken men tycker den verkar bra, men nu när jag fick höra att den har en taskig kvinnosyn så blir jag lite osäker på om jag vill läsa den.

Cornelia: Vad menar du mer exakt med att boken hade en otäck kvinnosyn?

Jenny Oregistrerad 2005-12-01 16:25
 

Smaken är naturligtvis olika, och det är väl bra. Jag fann inte Gavaldas kvinnosyn läskig, utan tyckte snarare att boken präglades av en befriande neutralitet i fråga om kön. Karaktärerna är människor i första hand och kön i andra. Bilden av Camille är inte en stereotyp kvinnobild, ej heller är Franck och Philibert några stereotypa män. De är personer, mycket känsligt tecknade, med värme.

Anna Larsson Redaktionen 2005-12-01 21:01
 

Dom varma killarnas dialog:
"- Vad gör hon?
– Städar.
– Förlåt?
– Hon är städerska…
– Är du säker? /.
– Jag vet inte… Hon kanske är callgirl.
– Då skulle hon ha mer… Former, eller hur
– /. Hörru, du är inte dum du!, tillade han och gav honom en rejäl smäll i ryggen.

(Att man kan tycka att Franck har schysst kvinnosyn när han t.ex. ber tjejerna dansa för honom, och kallar en tjej för "ett koncentrat av dumhet och vulgaritet" säger ganska mycket om vad man har för syn på vad som är neutralt/normalt.
Den varma Camille säger till samma kvinna:
"Stäng munnen din hora, du sväljer snart en fluga." (Bara ett fåtal exempel)

Cornelia Oregistrerad 2005-12-05 09:02
 

ännu ett ex. är när Camille är på en tvättinrättning och Franck tänker följande varma tanke: "Ingen normal funtad tjej skulle lägga in sina saker på tork efter en uteliggares grejer".
(Men så här kanske en massa människor går runt och tänker?)

Cornelia Oregistrerad 2005-12-05 09:06
 

Amélie Nothomb är belgiska om jag inte mistar mig.

pike Oregistrerad 2005-12-06 21:30
 

Cornelia: jag kanske uttryckte mig lite slarvigt. Jag menade inte att karaktärerna alltid var "varma", utan att de beskrevs på ett vänligt sätt. Att de sen inte alltid uppträder som perfekta människor spelar mindre roll, för vem är perfekt i verkligheten? Deras karaktärer förändras, de börjar bry sig mer om varandra och andra istället för det egocentriska beteendet i bokens början.

Niña Bruja Oregistrerad 2005-12-07 10:52
 

Inte är det PERFEKTION jag efterlyser. Vi kan inte gå omkring och kalla kvinnor horor och se ned på t.ex. uteliggare och sen rycka på axlarna och försvara oss med: "Hey, men jag är ju inte perfekt!" Som att vi inte borde sträva åt något håll där det blir enklare att existera. Som att författare inte i allra högsta grad borde försöka bidra till denna utveckling. Jag kan ju inte säga att det är Gavaldas människosyn som lyser igenom här, men även om jag i viss mån håller med om att karaktärerna förändras en aning, så känns det som att författaren mest tycker att huvudkaraktärernas egenskaper är charmiga. Och det är inte riktigt ok. Dom får givetvis tänka och agera hur ruttet som helst, men då skall förf. inte – som det ju bevisligen blivit – få läsaren att känna sådan oreserverad värme inför dem (utan att ens ha reflekterat över vad dom säger!)

Cornelia Oregistrerad 2005-12-09 09:35
 

Vilken bra recension. Jag blir jättesugen på att läsa denna bok. Jag har läst fler böcker du har recenserat och jag brukar ofta hålla med dig.

Anna Oregistrerad 2005-12-20 10:21
 

Är PARNASSEN ett eftersträvansvärt ställe alltså? Trodde det var där Dom Stora stod och tittade ned på Dom Inte Lika Mycket Värda. Vill man stå där verkligen?

Janne Oregistrerad 2005-12-20 11:36
 

Håller med Cornelia. Ofta otroligt sunkigt beskrivna könsroller, och bara för att Camille rakar huvudet etc betyder det ju inte att författaren använder sig av en schysst genusbalans. Jag tycker just Camille-karaktären snarare är en typisk svag, älvlik och anemisk kvinnoroll. Dessutom är hon ju en parodi på en begreppet "konstnärsjäl"!

Caroline Oregistrerad 2006-08-29 16:54
 

Plus tråkigt språk med "…" överallt och ett otroligt smörigt slut.

C Oregistrerad 2006-08-29 16:55
 

Länge sen jag läste något som gick rakt in i hjärtat. Otroliga beskrivnngar av scener och ett omfångsrikt språk.

Annika Oregistrerad 2006-09-20 14:24
 

Ett otroligt smörigt slut säger du, Annika. Kanske, men hur skulle denna bok sluta på ett bättre sätt då?

Jag ifrågasätter inte enbart din åsikt utan tycker det hade varit kul att få lite idéer till hur man kan sluta berättelser på olika sätt.

Tack och hej!

Elisabeth Oregistrerad 2006-09-26 20:23
 

Jag kan för allt i världen inte förstå hur man inte kan bli alldeles tagen av denna boken.. Ni pratar mycket om kallhet och dålig kvinnosyn osv, men då undrar jag ifall ni verkligen läste den eller istället letade fel.. Aja, "Tillsammans är man mindre ensam" är en alldeles underbar bok och det var ett alldeles perfekt slut på en alldeles perfekt bok!

Bella Oregistrerad 2007-03-19 00:28
 

Fattar inte att boken ska hyllas så: rätt banal story egentligen, även om den visar ngt om det framska samhället. Tyckte inte bokens innehåll motsvarade baksidestexten. Det är väl inte såå ovanligt med gemenskap.

Kerstin Oregistrerad 2007-09-17 09:53
 

Gå och se den fina filmen!

Gunnar Oregistrerad 2007-10-19 21:35
 

Cornelia: Du har hängt upp dig på detaljer och missat det viktiga. Människor är människor med bra och dåliga sidor. Att bara skriva idealiserande där alla är perfekta pk-varelser vore helt ointressant och meningslöst. Om man inte skriver en politisk kampskrift då.

Borkbork Oregistrerad 2008-04-29 22:30
 

Jag älskade den här boken. Jag kanske är dum, men allt detta snack om dålig kvinnosyn etc känns onödigt. Boken var enligt min mening oerhört vackert skriven, man kan riktigt se allt framför sig, och slutet, som ni säger är ”smörigt” är ett av de bästa slut jag varit med om. För en gång skull en bok som slutar lyckligt, när man är så van vid att allt ska vara så gåtfullt, sorgligt …
Om ni inte läst boken så gör det! Angående dålig kvinnosyn så tror jag nog att ni överlever!

Agnes Oregistrerad 2009-03-24 21:11
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?