Boken Häng City av Mikael Yvesand är en humoristisk och underfundig roman som tar oss med på en resa tillbaka till 1990-talets Luleå. Här får vi följa tre tonårspojkar som är mitt uppe i sitt föräldrafria sommarlov och allt vad det innebär av konsumtion, brott, vänskap och tonårsproblematik. Genom bokens fokus på detaljer och tidsbilder skapas en stark känsla av frihet och osäkerhet och det är lätt att förloras i de nostalgiska beskrivningarna av en era som präglades av stora förändringar.

Boken är mycket lättläst och fängslande. Yvesand har en gladlynt skrivstil som gör att man känner sig lika personlighetssökande i vardagliga ting tillsammans med karaktärerna, och längtar efter mer spänning och skvaller. Trots det hemska brottet som inträffar är det inte en central del av handlingen, fokuset är på karaktärernas jakt på äventyr och att festa, vilket gör att man får en stark känsla av att vara en del av deras sommarlov.

Det är uppenbart att författaren Yvesand har en djup förståelse för trakten som boken utspelar sig i, och det är lätt att förlora sig i beskrivningarna av den skrovliga asfalten, Bergnäsbron, Billys med smaken gul och röken från ett bolmande SSAB. De populärkulturella referenserna känns igen och flera av upptågen känns hämtade ur mitt eget liv och min egna barndom.

Även om slutet av boken kan vara förvirrande, är det en bok som definitivt är värd att läsa, särskilt om man vill uppleva den ungdomliga uppfinningsrikedom i jakten på snus, att mörda tristess och den stora planen på att hitta en bra plats att hänga på. Häng City är en bok som man kommer att minnas länge efter att man har läst den.

Sammanfattningsvis är Häng City en bok som rekommenderas för alla som vill ta del av en stark tidsbild av Luleå på 1990-talet, och som vill uppleva ett sommarlov fyllt av äventyr och spänning tillsammans med tre tonårspojkar. Som en rolig avslutning på recensionen kan jag dela med mig av en stark scen mitt i boken, där de tre tonårspojkarna cyklar ut mot Hertsön, fulla av liv och med förväntan om äventyr. En av karaktärerna sjunger en hymn om ”stålmän”, vilket också är vad spelarna i Luleås hockeylag kallas. Denna scen fångar verkligen tonårens lättsamma och självförtroendefyllda inställning till livet.