Sällan har jag fallit i sömn så många gånger som när jag läst Blek kung. Det behöver inte vara fel. Det finns fantastiska författare som är så humorlösa och pretentiösa att man måste vara i sin allra mest utvilade form för att hålla sig vaken. Som Peter Handke till exempel. Eller Immanuel Kant. Lika viktiga som trista.

Men om jag inte har fel så är Blek kung trist på ett annat sätt. David Foster Wallace är en blixtrande intelligent, humoristisk och påhittig författare. Att vara rolig och pretentiös på samma gång är hans signum (vilket väl är en manlig genre?). För varje trist sida jag koncentrerat tar mig igenom blir jag allt säkrare på att DFW utsätter mig för ett test.

Om jag tycker att texten är trist, tjatig och tom – som till exempel det långa avsnittet där en tjej förklarar hur psykologiskt jobbigt det är att vara ”för snygg” – men ändå klarar av att koncentrera mig och fortsätta läsa, då har jag klarat testet och förstått något om att ha tråkigt. Vi tar ett exempel på utmanande trist prosa:

”Sidospårs-Chris” Fogle vänder blad. Howard Cardwell vänder blad. Ken Wax vänder blad. Matt Redgate vänder blad. ”Balla Bruce” Channing sätter in en blankett i en akt. Ann Williams vänder blad. Anand Singh vänder oavsiktligt två blad på en gång och vänder tillbaka vilket låter lite annorlunda. [texten fortsätter på det här sättet i ett par sidor]

Men vad är det för test jag gång på gång somnade ifrån, för att sedan återuppta och, ja, vi får väl säga slutförde? Rent konkret skulle jag vara ett ämne för att granska deklarationer på skatteverket. DFW begick självmord innan romanen Blek kung blev klar. Han var gravt deprimerad och hade föresatt sig att skriva en roman om ett gäng personer, däribland han själv, som jobbade med att kontrollera deklarationer på det amerikanska skatteverket.

Om man klarar av att ha världens tråkigaste jobb, om man står ut med denna ofantliga tristess, har man inte också då – och detta tror jag är romanens huvudfråga – förstått något om vad det innebär att vara människa? Ett avsnitt i romanen handlar om vad som krävs för att bli framgångsrik. Jagberättaren menar att under intelligens, effektivitet, visdom etc. finns en mer grundläggande egenskap:

Den underliggande nyckeln är att hantera tristess… Att vara, med ett ord, outtråkbar… Detta är nyckeln till det moderna livet. Är man immun mot tristess finns det bokstavligen ingenting man inte kan uppnå.

Därav en roman om skatteverket. Dessa personer är själva antitesen till vår tids så omtalade behov av distraktion. Detta är personer som inte behöver plocka fram sin smarta telefon eller börja bläddra i en tidning så fort det finns tjugo minuter att döda. De tittar rakt ut i tomheten utan att livet faller över dom.

De mest framgångsrika av dessa skatteverksmänniskor – som personen som leviterar ett par centimeter från stolen när han fullt ut, med hela sitt väsen, koncentrerar sig på något riktigt tråkigt – de har kommit ut på andra sidan av tristessen. Likt mediterande munkar har de stirrat in i meningslösheten tills den ändrar form.

Det kan förefalla paradoxalt, men människorna på skatteverket bör helst sakna förmåga att ha tråkigt, för om de kan ha tråkigt måste de normalt sluta.

Det finns givetvis en Buster ”Stenansiktet” Keaton-humor i att läsa om folk som har riktigt trist. Men det är också så att DFW inte skulle vara DFW om inte romanen även handlade om en massa andra och ofta både roliga och intressanta saker. De personer vi följer får föra ordet i olika paragrafer (paragrafer är tråkigare än kapitel). Ibland återkommer personer, men det finns också en rad novelliknande paragrafer som ofta handlar om ungdomar som inte mår bra (ett återkommande tema i DFWs författarskap är barndomens paradis som invaderas av vuxenlivets helveten).

Den svenske författaren Stig Larsson har i ett par diktsamlingar försökt skriva dåliga texter. Inte dåliga i betydelsen uppenbart kassa, utan texter som var tomma och vardagstristessartade, och därmed omöjliga att intressera sig för. Men för Stig Larsson innebar detta en litterär upptäckt, han täckte in ett område som ingen skrev om. För DFW handlar det om livet. Det är den ofantliga tristess som ständigt ansätter oss i vår vardag han vill förstå sig på.

På den internationella scenen har Pessoa i Orons bok ägnat mycket kraft åt att kartlägga tristessen. Och så har vi Marguerite Duras. I Sjömannen från Gibraltar uttrycker en av huvudpersonerna en fanatisk leda inför sitt jobb med att kopiera födelse- och dödsattester på folkbokföringsavdelningen i södra Frankrike, något han gjort i åtta år: ”Först trodde jag att jag skulle dö, men ändå gör jag det, ja, du vet hur det kan bli ibland.” Men även om Duras personer ofta säger sig ha tråkigt så är det en litterärt intressant tråkighet som ligger en bit ifrån det DFW borrar efter.

DFW menar att vi är rädda för att ha tråkigt. Men varför? Den aldrig färdigskrivna Blek kung är det långa svaret. Ett kortare svar ges i slutet av romanen: I tråkigheten – när inget distraherar oss – så blir vi öppna för en djupare form av smärta som hummande stiger upp ur livet själv. Den mänskliga existensens lågfrekventa grundton.

Och DFW frågar oss hur långt vi är beredda att gå för att undslippa denna existentiella grundton. Hur rädd är du? Är du så rädd för att ha tråkigt att du hellre skulle ta livet av dig än att ägna ett yrkesliv åt att granska deklarationer på skatteverket?