Sju kassettband; sidorna numrerade från ett till tretton. Sju kassettband från en flicka som tagit livet av sig. Tretton skäl till varför hon gjorde det.

En dag står ett paket framför Clay Jensens dörr när han kommer hem från skolan. I det ligger de sju kassettbanden som visar sig innehålla Hannah Bakers röst, en flicka som bara någon vecka tidigare tagit livet av sig. Banden ska skickas vidare till tretton personer, instruerar Hannah. Gör de inte det kommer innehållet att offentliggöras.

”Hoppas att ni är beredda” säger rösten på bandet, ”för jag tänker berätta mitt livs historia. Närmare bestämt varför mitt liv tog slut. Och om du lyssnar på det här bandet så är du en av orsakerna till det.”

Under ett dygn driver Clay omkring i staden med Hannahs röst i öronen. Han följer henne till parken där hon fick sin första kyss, till hus där de varit på fester, ställen hon mött människor på, och han grubblar på skulden, sin egen och andras. Vad har han gjort Hannah? Varför har hon utkorat just de här tretton människorna till dem som gjorde hennes liv omöjligt att uthärda?

För Clay är ju en schysst kille. Lite pluggig och lågmäld. Han gillade egentligen Hannah, samtidigt som han lät sig skrämmas bort av alla rykten som gick om henne.

Å ena sidan kan jag tänka att det hade varit intressantare om Clay inte hade varit så genomhygglig. Om hans skuld faktiskt varit större än bara att ha passivt låtit sig påverkas av skvallret kring Hannah. Å andra sidan sätter det fingret dels på hur vardagligt och trivialt dåligt rykte uppstår, och på vilken roll Hannah själv spelar i att göra livet outhärdligt för sig.

Det är där frågan blir knepig, och det som gör att jag vänder tillbaka till den här romanen några dagar efter att det uppstått regelrätta kravaller på skolor i Göteborg, just på grund av ryktesspridningen kring unga tjejer. Inte minst finns det en scen med den enda vuxna som förekommer på Hannahs lista över skyldiga, en studievägledare på skolan och den sista som Hannah försöker be om hjälp innan hon slutligen tar livet av sig. Det finns ingen illvilja här, bara oförmågan att tolka henne rätt, att uppfatta hur verkligt desperat hon känner sig.

Jag gillar hur enkelt upplagd den här romanen är, bara två röster, Clays och Hannahs, och en promenad genom staden, genom de sista månaderna i Hannahs liv, under ungefär ett dygn. Hannahs berättelse innehåller heller inga särskilt snaskiga avslöjanden – nå, ett och annat kanske – utan det är just det triviala i alltsammans som lämnar en klump efter sig i magen.

Det finns inte mycket i Hannahs berättelse som inte händer unga människor jämt och ständigt, den hårda sociala kontrollen och den trånga tonårsvärlden, skvallret, den där killen man har träffat som brer på lite för mycket för kompisarna, de vuxna som inte fattar, han som inte riktigt vågar, de som tar chansen när någon redan är utsatt, eller bara behovet att bekräfta för sig själv hur illa man far. Små, triviala saker som tillsammans kan få ytterst allvarliga konsekvenser.