Krönika

De välfödda stundernas Sverige

Den här hösten känns det som om var och varannan debatt handlat om censur. Det har varit Tintin i Kongo, kulturministern och tårtan, Lilla hjärtat, Kalle Anka på julafton och pepparkaksgubbar till höger och vänster.

Det är intressanta debatter inte minst därför att de tillskriver kulturen en tyngd den annars sällan ges (vi pratar trots allt om året då Svenskt näringsliv gav ut en skrift med titeln Konsten att strula till sitt liv om att vi måste få färre studenter att vilja läsa humaniora). Det är inte diskrimineringen på arbetsmarknaden vi pratar om, inte varför vi fortfarande har kvinnolöner eller varför de ekonomiska klyftorna och barnfattigdomen ökar. Nej. Istället ägnar vi all navelskådande energi vi kan uppbåda åt hur saker och ting representeras.

Jag säger inte att det är oviktigt. Men för varje sak vi ältar finns ju en mängd saker vi inte pratar om. Ungefär som den här upphaussade censuren.

För när en bibliotekarie på ett bibliotek väljer att plocka bort ett ärligt talat ganska mediokert gammalt seriealbum från barnbokshyllorna (inte ens från biblioteket i sig), kan man förstås ha åsikter om det – men är det verkligen censur? Är det detsamma som händer i Frankrike eller Ungern, där högerextrema ledare systematiskt plockar bort stödet för all kultur som inte hyllar nationen, kärnfamiljen och en minst sagt snäv definition av folket? Är det ett steg på vägen mot bokbål och koncentrationsläger?

Min personliga favorit, den djupt ironiska nyheten att svenska banker ”censurerar” handel de bedömer som omoralisk (företrädesvis sex- och skräckfilmsrelaterade småföretag), passerade ganska obemärkt förbi, medan däremot Hergés kanske sämsta album dag ut och dag in framställs som det enda som står emellan oss och diktaturen.

Lika lite som det passar in i debatten att det faktiskt är Disney (inte SVT) som väljer att klippa om sin egen kortfilm, den som blivit den svenskaste av jultraditioner, passar det in att diskutera bankers moraluppfattning. Det stämmer helt enkelt inte med vår självbild av (liberal men) ängslig politisk korrekthet. Det går inte att klämma in ett ”Men det får man väl inte säga i det här landet!” i den diskussionen.

Fast utan ett rasistiskt samhälle är en tecknad sprallig docka faktiskt bara en sprallig docka. Förlag ger ut en liten, liten del av alla manus de kommer i kontakt med, och bibliotek köper in en liten del av alla böcker som ges ut. Traditioner ändras hela tiden. Det brukar bara inte kallas censur, utan snarare … urval.

Ella Andrén

Publicerad: 2012-12-27 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 15:23

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?