Song Yan arbetar som pianolärarinna och har precis flyttat in i en ny lägenhet tillsammans med sin frånvarande man och sin svårhanterliga svärmor. En gång i veckan kommer mystiska leveranser med svampar från svärmoderns hemprovins, Yunnan. Samtidigt får Song Yan veta saker om sin mans förflutna som skakar hela hennes tillvaro. Hon tar sin tillflykt till musiken, där sökandet efter en försvunnen konsertpianists själ lika mycket blir ett sökande efter henne själv.

Kinesiska An Yus andra roman tar avstamp i drömmens värld och rör sig sedan i olika nivåer av dess spektrum. Pianot, dess plats i Song Yans liv och hur det eventuellt har ätit upp hennes personlighet och drömmar, står i centrum – tillsammans med svamparna som talar, sprider sig, och efterlämnar ett orange sken. Det är tydligt att båda dessa objekt symboliserar något grundläggande i Song Yans liv och denna berättelse om henne, men det är inte helt tydligt vad. Genomgående återfinns dock titelns tema: ett efteråt, något som har tagit slut eller försvunnit men som ljuder kvar i tillvaron och påverkar den.

Bokens handling må vara surrealistisk och Song Yans tankar och handlingar ihopblandade med dåtid, dröm och förnimmelser, men samtidigt är texten förankrad i vardagsögonblick, tydliga sinnesupplevelser och möten med andra människor. Här finns också drabbande trauman som påverkar bokens karaktärer på olika sätt. Språket är precist och sobert, vilket spelar fint med de mer utsvävande detaljerna och verkligheten som böljar.

Alla dessa delar borde göra boken till en drabbande berättelse som dröjer sig kvar efteråt. Ändå läser man med en känsla av att något saknas, och när boken tagit slut finns inte mycket till efterklang kvar. Kanske beror det på att Song Yan, trots att hon inte borde vara det, också i slutet av boken är i princip lika anonym som i början. Det är heller inte helt tydligt vad svamparna, dessa återkommande symboler, egentligen gör i boken. Symboler behöver för all del kanske inte ha tydliga innebörder, men talande svampar kräver ändå lite av en berättelse för att man som läsare ska köpa det som något annat än en utspejsad detalj.

Oavsett detta finns det trots allt något trivsamt i att befinna sig i den värld där Song Yan planterar svampar under handfatet på toaletten, hittar ett ödehus mitt i staden där en mystisk konsertpianist kanske eller kanske inte uppehåller sig och där årstiderna sömlöst rullar in i varandra.