Recension

: Hyresgästen
Hyresgästen Roland Topor
2009
Sphinx Bokförlag
8/10

En verklighet lika hotfull som mardrömmen

Utgiven 2009
ISBN 9789197656849
Sidor 164
Orginaltitel Le Locataire chimérique
Översättare Elias Wraak
Först utgiven 1964

Om författaren

Roland Topor (1938-1997) bodde så gott som hela sitt liv i Paris. Hans föräldrar var judiska immigranter från Polen och hans far var målare och skulptör. Topor utbildade sig vid École des Beaux-Arts och blev en produktiv multimediakonstnär. Förutom att författa romaner, dramatik, filmmanus och noveller var han en uppskattad illustratör, filmskapare och animatör. Han har gjort barnprogram och varit skådespelare i bland annat Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht. Dessutom har han skrivit sånger.

Sök efter boken

Kalsong-Johan. Det är nidnamnet jag har förärats av grannarna ovanför. Rätt mysigt och inte alls elakt. De har sina problem varför vi inte förmått ringa störningsjouren tillräckligt många gånger för att få dem vräkta. Jag och min fru är antagligen garanterade en plats vid Guds högra sida. Det händer naturligtvis att man får nog; att man snedtänder och måste traska upp och snällt be dem hålla käften. Särskilt om man börjar arbeta klockan sex på morgonen och inte har lust att lyssna på när de repar inför sin ”stora spelning” som de ska ha den uppkommande helgen. En gång gick jag upp i linne och kalsonger, fråga mig inte varför. Orkade antagligen inte klä på mig och kanske hade jag en baktanke om att denna långt ifrån rekorderliga utstyrsel skulle ge lite extra kraft bakom orden. De visste inte vad jag hette, så Johan kom väl naturligt för dem. Johan i kalsonger.

Roland Topors Hyregästen utspelar sig inte helt oväntat i just ett hyreshus. Hyresgästen är parisaren herr Trelkovsky. Han är i ett skriande behov av en säng, några väggar, en dörr och ett tak. Efter hårda förhandlingar med hyresvärden betalar han så en engångssumma och flyttar in. De strikta förhållningsreglerna utesluter allt som har med ljud att göra. Hyresvärden monsieur Zy hade antagligen givit upp andan av förtret efter allt vi får höra.

Hyregästen som bodde i rummet innan Trelkovsky var en kvinna som, enligt vad det sades, hoppat genom fönstret och krossats mot marken. Efter sig lämnade hon några brev, en trave böcker och – ska det sedermera visa sig – en tand instoppad i ett hål väggen. Sådant man efter tidigare hyresgäster kan hitta ibland, alltså. Lägenheten har få bekvämligheter. Möblerna finns kvar, det ska nämnas, men toaletten finns nere på innergården och det enda fönstret vetter just ditåt.

Över hyreshuset vilar något rent satanistiskt. Grannarna som reagerar på minsta knyst från Trelkovsky visar sig vara i en maskopi som inte skådats sedan Caesar mördades med 23 dolkhugg. I den här berättelsen finns ingen Brutus. Olika omständigheter leder till att Trelkovsky snart finner sig mol allena. Vem kan han anförtro sig till? Ingen. Han har en flyktig bekantskap i Stella, men vem är hon egentligen?

Jag kommer att tänka på Fjodor Dostojevskijs Dubbelgångaren. Trelkovskys belägenhet är sju resor värre än Goljadkins. Goljadkin led av uppenbara vanföreställningar, vilket jag är böjd att tro även i Trelkovskys fall. Eller snarare hoppas, men det är inte säkert och uttolkare menar att det som står är det som gäller. Inpräntat i sten likt de tio budorden. Jag frågar mig om det är rimligt att det på hans innergård uppvisas ett galenskapens gyckelspel med ”gravida kvinnor, med vulgärt spacklade ansikten, gamla gubbar som gick på alla fyra med andra gamla gubbar på ryggen, småflickor som gjorde obscena gester och hundar stora som kalvar.” Folk smetade också in sina plyten med bajs. Vad säger budorden om det? Va! Va!!

Galenskaperna som ansatte honom stegrades med tiden. En bit av finalen har jag beskrivit ovan. Jag vet inte om det är rätt att använda begreppet ”självet”, men jag kommer inte på något annat. Långsamt upplöses det; han blir främmande inför sig själv och söker förgäves efter sin särart, de demarkationslinjer som skiljer honom från andra. Långsamt förlorar han förankringen i den fysiska verkligheten. Trelkovsky ”klamrade sig fast vid förnuftet som vid en livlina” och ”rabblade multiplikationstabellen för sig själv”. Sakteliga förvandlas han till någon annan. Han ropar på hjälp, men också Beethovens nia vände sig mot honom.

O vänner, inte dessa toner!
Låt oss istället stämma in i något behagligare.
Och muntrare!
(Översättning Tor Billgren)

Precis som för Goljadkin slutar det inte helt bra för vår olycklige vän. Jag frågar dig, läsare! Tror du att du har jobbiga grannar? Nä, tänkte väl det. Läs boken, bli en Kalsong-Johan du också och ta det hela med ro.

Robert Myhreld

Publicerad: 2020-08-15 00:00 / Uppdaterad: 2020-08-15 09:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8198

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?