Recension

: Vaken dröm
Vaken dröm Madeleine Schantz
2020
Wahlström & Widstrand
9/10

Sprängfärdig hortensia och Klorin

Utgiven 2020
ISBN 9789146236078
Sidor 111

Om författaren

Madeleine Schantz är född 1993 och bor i Stockholm där hon läser Estetikprogrammet på Södertörns högskola. Hon har tidigare studerat på Långholmens författarskola samt Bona textlabbet.

Sök efter boken

Jag flyter fram genom Stockholm på fyrans buss och lämnar spår efter mig genom den öppna springan i fönstret. Mina andetag letar sig ut och gifter sig med sushiångorna som fyller gatan. Min saliv i symbios med kokt ris och döda, rosa fiskar. På fönsterrutan finns några pärlor av svett kvar när jag går av på Fridhemsplan. Där finns kaffe från Pressbyrån och en till koffeintablett, sedan trapporna upp till Sankt Görans psykiatriska mottagning.

Maren, huvudpersonen i Vakendröm, har dagen innan kommit hem till Stockholm efter tre veckors vistelse i Tokyo och de resterande kapitlen följer SCID-I, en semi-strukturerad intervjumodell som används för att diagnosticera psykiska symptom och missbruk.

Har du haft sömnproblem? Hur går dina tankar om dig själv? Hur många separata perioder runt två veckor har du haft besvär av dessa symptom av nedstämdhet och overklighetskänslor? Hur var det med alkohol och narkotika under andra perioder? Har någon försökt komma åt dig för att göra dig illa?

Maren går med på att svara på intervjufrågorna, även om hon blir mer tveksam allt eftersom. Men trots att det blir jobbigt går hon inte därifrån. Det är som om hon inte kan motstå möjligheten att få prata. När hon berättar är det som om hon formulerar sitt eget perspektiv på det hon har varit med om för första gången, som om hennes perspektiv inte har funnits där tidigare.

Hon svarar inte alltid nödvändigtvis på de frågor som ställs, eller i alla fall inte som det ser ut på ytan. Det knappt betalda drömjobbet som konstcurator på Berns, som ger möjlighet till resor och annat. Oslo, Berlin, Tokyo. Och Edris, vännen som hon förlorat.

Dofter och färger framträder ständigt. De verkar vara något att hålla sig i när inget annat fungerar som fasta punkter. Ja, förutom våldet då, såklart. Att utsätta sig för mäns fysiska förnedrande. Att längta efter smaken av Klorin, den känsla av renhet som det ger. Som Patrick Batemans motsats. Samma besatthet att nöta sig ner till en renhet och det tillstånd som den renheten ska ge. Men där Bret Easton Ellis American Psycho lever ut sina våldsdrömmar och förgör andra, vänder Maren våldet mot sig själv och det är sadistiska män som utövar våldet åt henne.

Tyvärr kan jag inte berätta om slutet – i den mån det är ett sådant. Att avslöja slutet vore ju inte helt juste. Det var i alla fall inte som jag förväntade, men det var, precis som resten av boken, mycket bra.

Eva Wissting

Publicerad: 2020-08-16 00:00 / Uppdaterad: 2020-08-14 18:53

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8199

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?