Recension

: Shadowbahn
Shadowbahn Steve Erickson
2017
Blue Rider Press
7/10

En unik författarröst

Utgiven 2017
ISBN 9780735212015
Sidor 300
Språk Engelska

Om författaren

Steve Erickson är en amerikansk författare (född 1950) som debuterade med Days between stations (1985). Shadowbahn (2017) är hans tionde roman. Han har även skrivit böcker om amerikansk politik. Dessutom verkar han som filmkritiker och har varit redaktör för en litterär tidskrift. Ericksons romaner har bland annat kallats för magisk realism, surrealism och avantpop.

Sök efter boken

Steve Ericksons böcker liknar inga andra. Det räcker med att försöka återberätta upptakten i Ericssons tionde roman Shadowbahn för att ni ska förstå vad jag menar.

En dag återuppstår de raserade tvillingtornen från 9/11 ute i öknen. På nittiotredje våningen i det ena tornet vaknar Jesse Presley. I vår verklighet var han Elvis dödfödda tvilling – men i romanen är rollerna omkastade och det är Jesse som överlever födseln. Jesse kan inte sjunga men är ändå en stjärna. Med andra ord passar han som hand i handsken bland de andra ”superstjärnorna” i Andy Warhols Factory där han så småningom hamnar.

Under tiden har den unge Parker och hans adoptivsyster Zeba gett sig av från Los Angeles på en resa västerut där slutmålet är den frånvarande modern. I takt med att de närmar sig tornen försvinner all musik i Amerika. All musik utom den som på något märkligt sätt emitterar från dem själva, eller rättare sagt från Zeba.

Den som har läst Steve Erickson förut (inte allt för många här i Sverige misstänker jag) vet ungefär vad som väntar: ett lyriskt och ibland något överlastat språk, historier som slingrar sig fram med skiftande subjekt i huvudrollen och experiment med det grafiska uttrycket på boksidan. I romanen Our Ecstatic days låter han en mening fortgå på tvärsen över boksidornas reguljära textblock från sidan 83 tills den sätter punkt på sidan 315.

Någonstans längs vägen i Ericksons romaner brukar i alla fall för mig frågan ”vad fan handlar det här om egentligen” uppstå.

Steve Erickson brukar associeras till en litterär riktning som kallas för avantpop, på sedvanligt vis utlyst genom ett manifest någonstans strax innan millennieskiftet. De ledande figurerna var kritikern och litteraturprofessorn Larry McCaffery och författaren och konstprofessorn Mark Amerika. Mycket kraft spenderades på att visa hur avant-pop skilde sig från ”vanlig” postmodernism. På ytan var det mycket som förenade: t ex viljan att blanda högt och lågt, förkärleken för litterära experiment och kommenterandet av det framväxande informations- och konsumtionssamhället. Webbplatsen Alt-X som drevs av Amerika var det nav som avantpopen snurrade kring.

Mycket av det som tas upp i manifestet är väldigt tydligt en produkt av sin tid, den tidiga internetåldern. Enkelt uttryckt är avantpop postmodernism tillämpad på den plötsliga förekomsten av oändlig tillgång till information. Avantpop är litteratur som inte bara avspeglar utan är en del av mediesamhället i vid mening. Den särskilt intresserade kan enkelt googla fram manifestet för att få en något tydligare bild av vad detta innebär.

Andra författare, förutom Erickson, som fick etiketten avantpop på sig (förmodligen utan att de alltid visste om det) var till exempel David Foster Wallace, Mark Leyner och Kathy Acker.

Vad som är avantpop i Ericsons romaner är kanske framför allt den associativa logiken och den vikt som film och musik spelar på bekostnad av mer traditionella element som karaktärsutveckling och dramatisk plot. För mig är Erickson framför allt en surrealistisk prosalyriker. En oxymoron så god som någon. Rastlöst frambesvärjer han Amerika, 1900-talets kollaps inför det annalkande 2000-talet och våra kollektiva drömmars inkarnerade myter. Så också i den nya romanen Shadowbahn.

Tyvärr tycker jag inte Steve Erickson lyckas så bra i Shadowbahn som han gjort i tidigare romaner att ge gestalt åt den drömlika logiken som binder samman karaktärerna med de historiska skeendena. Jag får en känsla av att maskineriet går en smula på tomgång, att det som jag en gång uppfattade som radikalt och uppfriskande har börjat stelna till manér.

Samtidigt undrar jag hur jag skulle uppfatta Shadowbahn om det var den första romanen jag läste av Erickson? Är det snarare mina egna förväntningar det handlar om när jag tycker att något saknas? Det kanske bara är dumt att läsa en författares hela oeuvre?

Det får vara hur det vill med den saken. Erickson är en unik författarröst och alltid värd att läsas – och översättas till svenska, vilket ännu inte har skett. Och är du det minsta sugen på associationsrik och svindlande prosa om den fåfänga jakten efter den amerikanska (eller västerländska) drömmen efter den här korta anmälningen så finns alla hans romaner på en nätbokhandel nära dig, och i vissa fall på bibliotek och antikvariat.

When Jesse Garon Presley wakes on the South Tower’s ninetythird floor, in his first conscious moment – not a full moment; a sliver of a moment – lying there on the conference table he sees it out of the corner of his eye, right outside the northern windows: a monstrous Boeing 767 airliner flying straight toward him lika a silver sun, roaring leviathan of death faster than can be comprehended, because once Jesse has comprehended what he sees, then it´s gone, and he has no reason to believe he saw it at all.

Tomas Eklund

Publicerad: 2017-04-28 00:00 / Uppdaterad: 2017-04-25 10:26

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6925

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?