En man sitter i en lägenhet och skriver på en bok. Han undviker att gå ut. Enda sällskapet är en katt. Han minns andra katter i sitt liv. Han har också starka minnen av sin morfar. Han blir irriterad på mäklarreklam som stoppas ner i hans brevlåda trots reklam undanbedes-skylten.

Beskrivningen ovan låter kanske som när någon ståuppkomiker raljerar om svenska klaustrofobiska ångestromaner. Kattmannen är väl i och för sig en sådan. Men ångest kan vara kul också. Det tycker jag om inte annat att Olle Svalanders Kattmannen bevisar.

Mannen och katten har vad man kanske kan kalla för ett dysfunktionellt kärleksförhållande. Som kattägare känner jag igen mig. Vi kommer aldrig riktigt att förstå varandra och vi litar inte helt på varandra men katten behöver mat och ägaren behöver få kattens bekräftelse. Smådjursägaren är ju beroende av att inbilla sig att djuret känner något som kan liknas vid kärlek.

Men även om huvuddelen av boken berör förhållandet mellan människa och katt så är det ändå beskrivningarna av den döde morfadern och kattmannens relation till honom som tillhör de starkaste partierna i boken. Morfar var en man som arbetade med händerna. Det var hans sätt att uttrycka sig på. Han skulle inte ha förstått sig på det här med att sitta framför en datorskärm och pyssla med sin egen ångest.

Det hände att han arbetade så hårt att han somnade vid korna medan han mjölkade dem. Andra gånger jobbade han bokstavligen tills han stupade. Hellre än att gå hundra meter till huset lade han sig ner i höet och somnade där. Utarbetad, sa man på den tiden. Utbränd skulle man säga idag, kanske säger det något annat. Något om elden som brinner där inne och vill ta sig ut. Det finns människor som arbetar för att de vill, som jobbar tills de stupar för att slippa sig själva, som jobbar för att de vill känna kroppen ge allt den har, för att slippa smärtan inuti, för att slippa gråta.

Vem är tröttast? Den som somnar på mjölkpallen, eller den som somnar framför datorn?

Morfars värld är en försvunnen värld. Ändå finns det saker som binder samman kattmannen med honom; minnena och katterna. Och inte minst det genetiska arvet som predestinerar hans psykiska ohälsa.

Det är väl inte helt klart vari kattmannens problem egentligen ligger, men riktigt bra mår han inte i alla fall.

Katten Rossi, hans enda sällskap är innekatt. Dömd till att leva sitt liv innesluten av fyra väggar. Naturligtvis försöker han smita så ofta han kommer åt. Men han är inte livskraftig nog för ett liv därute. Domesticerad och beroende av sin ägare. Det är samma sak med Kattmannen. Han gör sina försök att nå ut. Ringer till mäklarfirman för att skälla ut dem och får en viss kontakt med mäklarassistenten Annika. Det går inget vidare. Bäst att stanna hemma.

Kattmannen är som framgått inte de stora gesternas roman. Men det är en tänkvärd och underhållande roman om katter och ensamhet. Jag tycker också att Olle Svalander har fått till ett bra slut på boken vilket inte är helt lätt i den här typen av klaustrofobiska berättelser som inte har så många möjliga utgångar (pun intended).

Jag har inte läst något tidigare av Olle Svalander men Kattmannen ger mig mersmak.

Så till sist några ord om bokens form. Det är en mycket vacker liten bok med klotband, guldprägling, läsband och en kattsilhuett som både leder en in och ut ur boken. Passar perfekt till innehållet – kongenialt, som det brukas sägas.