Okej, jag får börja med att erkänna att jag nog aldrig önskat mig den här romanen enbart baserat på innehållsbeskrivningen. Men så är den ju skriven av en japan, och min ändå ganska väl bekräftade fördom om japanska författare är att de ofta skriver riktigt intressanta romaner. Det är ju också en mycket liten del av utgivna böcker som blir översatta från japanska – liksom från de flesta andra språk – och denna ska enligt förlag och omslagscitat ha blivit en internationell bästsäljare.

Faktiskt blir en del av drivkraften och fascinationen i att läsa ut den anspråkslösa kortromanen att förstå varför. Internationell bästsäljare? Verkligen?

Nu menar jag inte att jag tycker att Gästkatten är direkt dålig. Den är bara så lågmäld och ganska händelselös. Ett ungt par hyr ett litet hus, ett annex som förmodligen varit traditionellt tehus eller månskådarhus i en större trädgård (eller det som tydligen är en stor trädgård i Japan). Där får de egentligen varken ha djur eller barn enligt hyreskontraktet, men så småningom får de besök av en katt som vare sig de eller den gamla hyresvärdinnan kan stå emot.

Det är i stort sett vad som händer. Paret, författaren (som i efterordet säger sig ”i största möjliga mån” ha ”undvikit fiktion” i sin roman) och hans hustru, möter en katt. De jobbar båda hemifrån och håller andra tider än den grannfamilj som egentligen har hand om katten. Katten, Chibi (”Lillan”), hälsar på dem flera gånger om dagen och inte minst på natten, men varje morgon lämnar hon dem för att följa den yngste pojken i grannfamiljen till skolan. Tills hon en kväll inte kommer mer.

Det långsamma, vardagliga tempot i Gästkatten går mig till en början nästan på nerverna. Romanen är närmast meditativ, vilket jag så småningom kan uppskatta i vissa partier – jag bara önskar att det fanns någon form av temposkiftningar. Författarens iakttagelser av katten fångar verkligen hur fängslande en levande varelse, och kanske särskilt en katt, kan vara. Det gillar jag verkligen jättemycket. När han ägnar samma omständiga uppmärksamhet åt ett plank eller något annat i omgivningarna blir jag däremot rastlös och börjar flacka med blicken.

Chibi uppförde sig som hon brukade göra. Som vanligt hade hon ett uttryck som visade att hennes intresse var riktat mot himlakroppar, flora och fauna och att människornas värld var henne likgiltig. Hon fortsatte att rikta sina spetsiga öron enbart mot det flöde som urskiljningslöst trängde in i springor och öppningar som jag från min plats inte kunde se.

Vad jag tidigare sett av japanska djurägare – kanske en halv dokumentär på svensk teve, ska erkännas – har verkat mycket prylcentrerat, med djuret i mitten som ett omhuldat, bortskämt barn. Paret i Hiraides roman har en helt annan inställning, som jag tycker är både intressant och djupt sympatisk. De lämnar öppet för katten, låter henne komma in och ha en sovplats hon själv valt ut, sätter fram mat men stänger aldrig in katten, lyfter aldrig upp henne, bara är öppna för hennes besök.

På dagarna sprang Chibi omkring med plommonblomblad i pälsen på ryggen och slog till blomflugor och nosade på ödlor och lekte i hela trädgården, som började visa de första tecknen på sprudlande, myllrande liv och rörelse.

När hon plötsligt klättrade upp i något träd var det som om hon förvandlades till en blixt. Blixtar brukar gå uppifrån och ner, men den här blixten sprang nerifrån och upp. Snabbt som en elektrisk stöt for Chibi upp i kakiträdet.

Blixtarna är ett återkommande motiv, där författaren ibland tänker på Chibi som ”blixtfångande” i olika bemärkelser. Jag vet inte om detta att katter skulle ha nio liv är ett uttryck även i Japan, men Chibis dubbelliv hos paret och den andra familjen, varifrån hon kom från början och vart hon tog vägen sedan, har något nästan övernaturligt över sig. Något återkommande.

Kanske har den här romanen någon sort mindfulness-kvalitet som jag inte riktigt, riktigt har vett att uppskatta? Fast jag gillar själva katten.