Min farmors farmors far, Magnus Hesslén, var en så kallad linneansk småländsk lantpräst. I Carl von Linnés anda samlade han och studerade växter, och utbytte växter och fröer i brevväxlingar med likasinnade under början av 1800-talet, bland annat med svampforskaren Elias Fries, även han smålänning. Därför blev jag särskilt intresserad när jag upptäckte att Kerstin Ekmans nya biografi handlade om Clas Bjerkander, en präst och naturforskare i Linnés efterföljd, som dessutom hade studerat för Linné vid Uppsala universitet i slutet av 1750-talet. Min förfader upplevde aldrig själv Linné, han var född två år före Linnés död.

Clas Bjerkander (1735-1792) växte upp i Västergötland i närheten av Kinnekulle och efter skolstudier i Skara och två terminer i Uppsala, var han tvungen att återvända till sin hembygd för att försörja sig. Besparingarna hade tagit slut. Först arbetade han som informator och senare, efter prästvigning, som präst. Och under resten av sitt liv skulle han parallellt med församlingsarbetet djupstudera växter och insekter, med syfte att verkligen komma fram till nya insikter och forskningsresultat. Linné hade för all framtid präglat honom, givit honom kunskaper och lust för naturvetenskapen. Bjerkanders forskning var målmedveten och framgångsrik, sammanlagt 49 av hans forskningsresultat publicerades som bidrag i Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar. 1778 blev Bjerkander invald i akademien som ledamot.

Kerstin Ekman uttrycker stor beundran för och fascination över den passionerade, flitige och till synes outtröttlige Bjerkander. I sin lantliga, relativa avskildhet, långt från den Vetenskapsakademi som han gjorde sig beroende av (trots att han var ledamot av akademien besökte han aldrig Stockholm), utförde han experiment och observationer gällande växter, bin, fjärilar, skadeinsekter, fåglar, spannmål och meteorologi m m. Han anses ha lagt grunden för den praktiska entomologin, hans intresse för skadeinsekter var stort, han såg problemen i jordbruket.

Bjerkander hade en livlig korrespondens med andra naturforskare och han förde dessutom under många år dagbok över händelser i sitt liv och iakttagelser i naturen och i avseende till hans egna experiment med bland annat insektslarver. Allt detta gör att det går att följa hans liv och verksamhet på ett ingående sätt. Däremot är det svårare att lära känna honom som person, men ibland uttrycker breven känslor: oro, upprördhet, glädje, stolthet etc. I slutet av sitt liv saknade Bjerkander det förflutna, den förlorade världen:

Jag är mer än lycklig som lefvat i Tessins och Linnaei i tid, då var alt lefvande och lustigt, Linnaeus skref, Salvius tryckte, och Tessin köpte.

Ekmans biografi berättar inte bara om Bjerkanders liv, utan om stora delar av det svenska 1700-talet och dess spektrum av människor, levnadsförhållanden, politiska strömningar, satsningar på forskning inom olika områden och kulturella förutsättningar. Stor vikt läggs på alla de växter, särskilt alla de blommande växter som Bjerkander ägnar sin tid. Ekman nämner deras namn, beskriver dem omsorgsfullt, inkännande, kärleksfullt. Bjerkander vandrade i åratal på Kinnekulle med all dess artrikedom. Ekman har vandrat i hans fotspår där. Hon spekulerar inte i hur han kände och vad han tänkte eller kring vad som hände, utöver vad som kan beläggas eller vad som helt uppenbart kan tolkas in, vilket är bra; var och en kan göra sin egen tolkning. Boken är illustrerad på ett genomtänkt och fint sätt och den är späckad och förtätad av fakta, men är ändå lätt att läsa. Efter läsningen känner man sig bildad och inspirerad och längtar till vår och sommar. Och, ja, en sådan här bok önskar jag att jag själv skulle kunna skriva.