Klockan ett, en vårnatt, den 23 maj 1707, alltså just idag för 300 år sedan, föddes Carl Linnæus. Under sitt liv skrev han hela fem självbiografier. I den största av dem, den tredje, har han till datum och klockslag för sin födelse lagt till att han föddes

just i wackraste wåren, då giöken utropat sommaren emällan menses frondescentiæ och florescentiæ

Alltså mellan lövsprickningens och blomningens månader. Hans mor var den 18-åriga Christina Brodersonia, hans far den 33-årige komministern Nils Linnæus. Han var deras första barn. Carl föddes i Småland, i Råshult, som ligger cirka fem mil sydväst om Växjö, men familjen flyttade efter två år en kilometer bort, till prästgården i Stenbrohult, som låg på stranden av sjön Möckeln; där intill stod också Stenbrohults kyrka. Efter skoltiden i Växjö skulle Linné resten av livet bo på andra platser. Till Småland och hembygden kom han sedan bara på besök några gånger under sina resor.

Barndomen bär vi alltid med oss och särskilt för Linné hade den ju en mycket stor betydelse och var en inspiration och en av förutsättningarna för hans kommande livsverk. Han skrev om den trädgård, som hans far anlagt, att den

hade flere slags örter, än någon annan trädgård i Småland haft, och denne trädgård har med modersmiölken inflammerat min hog med en outsläckelig kärlek til örter.

Denna uppväxt, denna barndom och ungdom i Småland är
bland mycket annat det som femton skribenter beskriver och undersöker i sina essäer i boken "Linné – en småländsk resa". Alla är ledamöter av Smålands Akademi, alla har småländsk anknytning. Det handlar om Linnés ursprung, hans skoltid i Växjö, om hans farsmors brors trädgård i Pjätteryd, om Småland på 1700-talet och om hur småländska hus såg ut då, vilken musik som omgav Linné, om skillnader och likheter mellan Linné och Swedenborg (i kapitlet av Swedenborgkännaren Lars Bergquist), om "Nemesis Divina", om vad i Småland Linné beskrev under sina resor, hans språk och stil och om hur han har ihågkommits och firats genom åren, hur man planerar inför framtiden etc.

Den här boken osar naturligtvis på ett positivt sätt av lokalpatriotism. Och den, som liksom jag är född i Småland, ofta vistas där och har en släkt som till stor del i många generationer varit småländsk, njuter säkert särskilt av all den positiva uppmärksamhet som landskapet får i denna bok. Och Linné och hans insatser beundras på många olika sätt. Entusiasmen, upptäckarglädjen och nyfikenheten både hos skribenterna och hos Linné känns smittande. Det är intressant och lärorikt att ta del av hur Linné beskrev Småland och att hembygden var något som låg honom särskilt varmt om hjärtat. Boken är illustrerad med handmålade fotografier, som visar platser han besökt. Ett par skribenter berättar att Linné på ålderdomen verkar ha känt en särskild saknad och längtan till hembygden och uppväxten där, för i hans kvarlåtenskap hittades en papperslapp där han under rubriken Nostalgia skrivit ordet Stenbrohult.

Men helt konsekvent inriktad på enbart Småland är inte boken. Exempelvis ägnas ett helt kapitel åt lärjungen och finländaren Pehr Kalms resa i Nordamerika. Att ett kapitel handlar om "Japans Linné", den i Jönköping uppvuxne Carl Peter Thunberg, passar bättre in på temat. Eftersom skribenterna verkar ha skrivit sina bidrag helt självständigt, har det heller inte gått att undvika att det även finns en mängd upprepningar i boken.

Allra mest får mig denna bok verkligt intresserad av att läsa Linnés egna texter. Det är särskilt litteraturvetaren Ingrid Nettervik, som i sitt kapitel beskriver Linné som skönlitterär författare. Hon visar bland annat på hans rika bildspråk och på hur rytmiskt hans språk är. De texter hon undersökt är sådana som skildrar hans besök i Småland.

Så det blir till att vittja en av mina bokhyllor på hans skånska resa, där han också beskriver resor genom Småland. Resan till Skåne gjorde han 1749 och redogörelsen för resan trycktes 1751. 1975 gavs den ut i en upplaga illustrerad av Gunnar Brusewitz och det är ett exemplar av den utgåvan, som stått oläst i min bokhylla i några år. På vägen till och från Skåne stannade Linné till på flera platser i Småland. Resan i Skåne var hans sista resa i de svenska provinserna. Denna gång reste han i egen vagn, inte på hästryggen som han oftast gjort tidigare. Företalet till den verkligen omfattande reseskildringen skrev han i Uppsala den 22 december 1750 och inledde det med orden:

Resan till Skåne med dess förrättning är nu det, varom jag vill giva Min Läsare en liten underrättelse.