Idéhistorikern Nils Uddenberg har skrivit en bok om något av det mest intressanta man kan läsa (om ni frågar mig). Nämligen den medicinska historien. Närmare bestämt om Carl von Linné och hans föreläsningar i sjukdomarnas system. Linné var inte bara botaniker och zoolog, såsom han är mest känd för oss idag, han var faktiskt främst professor i medicin.

Nils Uddenberg går kort igenom Systema Morborum – sjukdomarnas system, enligt Linné innan han går in på det som främst intresserar honom, Morbi mentales – mentalsjukdomarna. Den här boken bygger på Pehr Osbecks anteckningar från Linnés föreläsningar, dessa under år 1746-1747 (även om Linné föreläste om sjukdomarnas system under en mycket längre period än så). Hans anteckningar om Morbi mentales finns återgivna i sin helhet, om än något bearbetade, längst bak i boken.

Att Per Osbecks anteckningar dyker upp i sin helhet är bra. Det är intressant att få en direkt inblick i hur synen på psyket var under mitten av 1700-talet. Här saknas dock handledning i läsningen, den får man å andra sidan i de tidigare avsnitten då Nils Uddenbergs essäistiska texter hela tiden tar avstamp ur Osbecks anteckningar.

På Linnés tid var inte psykiatrin någon medicinsk disciplin. Det var få som ville studera psyket och själen med hjälp av samma naturvetenskapliga metoder som kroppen undersöktes med. Även om man började nosa på området var den gängse uppfattning fortfarande att psyket och det andliga skulle underordnas teologin. Ett sjukt psyke ansågs bero på ett moraliskt förfall snarare än sjukdom. Många som lyssnade på Linnés föreläsningar studerade till präster, så också Per Osbeck. På den tiden fanns ingen mentalsjukvård såsom vi känner den, istället togs många om hand av kyrkan, om de inte var utplacerade hos bönder i trakten.

Linné däremot såg mentala problem som sjukdomar. Han ansåg också att de skulle undersökas med naturvetenskapliga metoder, även om som Nils Uddenberg påpekar, naturvetenskapliga metoder är relativa och vi idag mer skulle koppla dem till vidskeplighet och folktro.

Min enda invändning är att Nils Uddenberg har ett lite torrt språk, möjligtvis akademikerns förbannelse. Det går att skriva roligt och intresseväckande om idéhistoriska ämnen, jag önskar att han gjorde det lite bättre för det här är riktigt intressant.

Det intressanta ligger i att upptäcka att det vi tror är sanningar idag, trodde de var sanningar då. Ska vi verkligen vara så säkra när så mycket har förändrats sen dess?