Recension

: Patient
Patient Ben Watt
2012
Modernista
8/10

Walking wounded

Utgiven 2012
ISBN 9789174990294
Sidor 167
Orginaltitel Patient
Översättare Niclas Nilsson
Först utgiven 1996

Om författaren

Ben Watt är musiker, DJ och skivproducent, mest känd som medlem i duon Everything But The Girl tillsammans med livskamraten Tracey Thorn. Patient är hans hittills enda bok, och blev när den kom bl a Book of the Year i Sunday Times.

Sök efter boken

Det är egentligen inte förrän läkaren talar om för honom att hans stämband är förlamade och att det inte är säkert att de någonsin hämtar sig som han verkar vakna upp ur själva överlevandet, tänka längre fram än till nästa vakna stund: herregud, han är ju musiker – vad återvänder han till för liv om han inte har det längre?

Och då är ju det ändå en skitsak i jämförelse. Ben Watt, som utgjorde hälften av bandet Everything But The Girl tillsammans med sambon Tracey Thorn, börjar under våren 1992 må allt sämre. Astman han alltid haft blir till andfåddhet, andfåddheten till kronisk trötthet, tröttheten till komplett kollaps. ”Om du har tur har du haft en hjärtattack”, säger hans läkare; ”om du har otur är det bara förstadiet till en massiv hjärtattack.” Han är 29 år gammal. Hans bror säger till honom att ta det lugnt med rockstjärnelivet, Ben fattar inte vad brorsan menar; EBTG är ju inte direkt Mötley Crüe, han har inte gjort något som gör att han förtjänar det här. Men nu ligger han här på intensiven, döende, och läkarna kan inte hitta något fel – det är inte hjärtat, inte lungorna, inte cancer, inte AIDS – förrän de karvar upp honom på vinst och förlust och upptäcker att hans immunförsvar fått tuppjuck och attackerat honom själv, ätit sönder honom inuti. De skär bort 85% av hans ruttna tunntarm, det han behöver för att kunna äta, leva, och sedan väntar månader av smärta, dvala, behandling, återfall, krascher, förtvivlan, rehab, dropp och katetrar innan han ens kan börja tänka på vad som händer härnäst.

Patient är, som ni kanske gissat, ingen vanlig rockstjärnebiografi, och om man ens hört EBTGs musik är fullständigt irrelevant. Inget om groupies, knark, turnéer, skivinspelningar; allt sådant där är plötsligt inte bara omöjligt utan också oviktigt under det år som boken utspelar sig. Fokus ligger på den allt magrare, allt mer avskalade människan i sjuksängen, som inte kan göra något för att rädda sig själv och måste lämna över sig åt läkare och familj, som i brist på ett matsmältningssystem måste börja bearbeta sig själv i stället. Standardberättelsen om livshotande sjukdomar som vi ofta ser den i både film och litteratur är ju att man antingen dör eller överlever; i det förra fallet finns inget mer att säga utöver möjligen något trösterikt om att ”dö värdigt” vad det nu innebär; i det senare antas man vara lycklig över att ha besegrat döden och att man går stärkt därur. Men Patient ligger i mångt och mycket närmare Fjärilen i glaskupan än de flesta triumferande historier om överlevnad – visst klarar han livhanken, men han besegrar ju inte sjukdomen. Ben Watt kommer ut från sjukhuset mager som en fågelskrämma, med återkommande smärta så svår att han inte kan ligga ner, med en livstid av vitt bröd framför sig. Han är inte längre den han var, det som inte dödade honom gjorde honom svagare. Hur bygger man då upp sig igen?

Jag har läst mången musikerbiografi som får en att förstå varför författaren håller sig till treminuters poplåtar, men Watt är inte bara en riktigt bra skribent med ett fantastiskt sinne för detaljer (lyckan över att kunna dricka en centiliter svag apelsinsaft!) utan har också byggt upp tillräcklig distans till alltihop för att kunna beskriva det utifrån: den knubbige killen som skrev trallvänliga radiopoplåtar, det magra nästanliket som tillbringade en hel sommar mellan liv och död, varenda smärtsam och överlycklig liten vardaglig detalj, och kan inte bara sätta ihop dem till sig själv utan också skapa en berättelse som är både läsvärd och framför allt känns ärlig, utan dramatiserat självömkande eller hollywoodska moralkakor om tapperhet. Den handlar om honom själv, den handlar om alla han såg komma och gå på sjukhuset, den handlar om läkarna som räddade hans liv, den handlar om kvinnan som inte vek en tum från hans sida. Den gör ont, men det finns en kärna i den som hårdare än man någonsin kunde tro.

Textutdrag (Visa/göm)

Björn Waller

Publicerad: 2012-08-25 00:00 / Uppdaterad: 2012-08-25 00:58

Kategori: Recension | Recension: #4872

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?