På frågan varför författare skriver kan de svara olika. "Jag skriver för katten", svarade Werner Aspenström en gång i tiden. "Den som skriver drömmer om att finna något, man kan kalla det en alldeles vit sten", är Tarjei Vesaas ord. Debutanter säger ibland att de skrev just den här boken eftersom den inte fanns. "Jag ville skriva en bok som jag själv kunde läsa". Ur en helt subjektiv synvinkel innebär det ju att man skriver den ultimata boken, den som innefattar allt man önskar sig av en bok.

Gabriella Håkansson har anfört det senare motivet som drivkraften bakom hennes debutroman Operation B. Men inte bara på det planet, utan även tematiskt skulle man kunna säga att boken gör klara anspråk på att försöka omfamna om inte allt, så i alla fall en hel del. Lägg därtill en avancerad komposition, vars olika delar pekar både framåt och bakåt och understyrker att boken är ett experiment i sig, så är det bara att konstatera att Håkanssons ambitioner sträcker sig långt.

Operation B är skriven i tre delar där de två första fungerar som en plattform för den tredje. Vi möter två kvinnor som företar något slags empiriska studier av sina sambos. Deras uppdragsgivare är ett globalt nätverk i begrepp att ständigt utföra undersökningar på alla upptänkliga mänskliga företeelser. Resultaten katalogiseras, rapporteras till kontor världen över och förs in i mystiska, och mytiska, arkiv. På så sätt utformas deltagarna, både de ovanför och under luppen, till brickor i ett högre spel vars mening är höljt i ett gäckande dunkel. I sina klaraste uttryck tycks undersökningarna tjäna egna syften.

Hela romanen vilar i ett gränsland mellan verklighet och fantasi. Trots att handlingen utspelar sig på faktiska platser som Bryssel och Köpenhamn, mutar den in ett område som kopplats loss från geografin. I de klaustrofobiska lägenheter (personerna går nästan aldrig ut) där studierna utförs finns hart när noll och ingen kontakt med omvärlden. Och om den existerar sker det via korrespondens eller kylig registrering. Det skapar i sig en för läsaren i läsningen bekant sits, nämligen den att vara observatören, iakttagaren, undersökaren. Och försökskaninen. Effektfullt var namnet.

Det krävs en noggrannare omläsning (än den första jag företagit nu) för att fullt förstå bokens intrikata natur, och ett för ändamålet generösare medium än detta för att utreda dess många bottnar. Därtill en tålmodig läsare. Jag kan bara konstatera att de trådar som utan synbara fästpunkter leder in mot kärnan formulerar en central fråga. Om inget syfte står att finna, om organisationens högre instanser är utom räckhåll, om vi bara reducerats till objekt för varandra: Inför vilken jury ska man plädera för sitt liv?

Det tvetydiga svaret står stavat mellan raderna och jag får läsa om.