Krönika

Vad kostar en älg?

Jag gillar älgar. Det är vad man skulle kunna kalla en litterär konstruktion; det är inte så att jag känner särskilt många älgar personligen. Faktiskt inga alls.

Men någon gång för länge sedan läste jag en liten text av Jonas Gardell om älgar och hur de simmar mot öar och inte slutar förrän de kommer fram eller drunknar. Jag vet egentligen inte om det där är sant. Det är en bild jag blev liksom drabbad av, som jag av någon anledning lade på minnet.

Så stötte jag på en dikt av Ted Hughes som i Werner Aspenströms översättning heter just ”Älgar” och som innehåller de mest fantastiska bilder, bland annat av älgens horn som dess materialiserade tankar.

I veckan har jag läst ett par böcker om klimatkrisen och hur den bör lösas – eller hur vi får leva med att civilisationen som vi känner den kommer att gå under. Lustig nog är det David Jonstads Kollaps som får mig att gnola R.E.M:s ”It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)”, medan Mark Lynas, som i Guds utvalda art hävdar att vi kan fortsätta ungefär som förut, ger mig magont.

Den ger mig magont precis som att spela SimCity brukade göra. I det numera klassiska dataspelet bygger man en stad efter eget huvud, men det finns en del inbyggda, amerikanska begränsningar. Massor av kärnkraft är till exempel den enda energiförsörjning som fungerar, och höjer man skatten över fem procent så flyttar alla.

Mark Lynas ser som en av nycklarna till klimatkrisens lösning att vi konkret värderar naturen i pengar. Han kan säkert ha sina poänger, men efter att ha läst de där värderingarna, med ett pris på varenda ekorre (bokstavligen, en ekorre ska tydligen vara värd 2,87 dollar), så måste man ju fråga sig om inte alla dessa siffror också skymmer något.

Jag vet mycket väl att jag lätt blir romantisk och att jag nog, i Jonstads mysiga, småskaliga samhälle efter kollapsen, där man eventuellt har egna höns, skulle bli besviken på att de där hönsen ju inte såg ut som de gör i Pettson-böckerna. Jag VET ju att höns inte är stilrent vita och sitter och skvallrar vid småborgerliga kaffebord när ingen ser, men likt förbaskat är det den bilden som spontant dyker upp på näthinnan om jag tänker på höns.

Vad jag menar är kanske bara att det måste finnas något mellanting mellan min dumma romantiskhet och en prislapp på varenda ekorre. Om vi kan ”prata med ekonomer på ekonomers vis”, men inte också föreställa oss älgens horn som tankar, ja, då har vi kanske ändå blivit fattigare än vad som var nödvändigt?

Ella Andrén

Publicerad: 2012-03-21 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 16:51

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?