Varje katastroffilm har sin obekväme expert, som åtminstone halvvägs in i berättelsen ännu saknar gehör för sina farhågor gällande vulkanen/skyskrapan/skeppet/jordklotet/jätteormen. ”Vi går mot en katastrof om inget görs”, säger experten, men blir avsatt, avsnoppad, avhyvlad av makthavarna för sin obekväma sannings skull.

De enda som delar expertens åsikter, de enda hon/han kan vänta sig att vinna sympatier hos – förutom dottern och den lungsjuke farfadern – befinner sig på andra sidan duken. Biopubliken ser hur makten ignorerar alarmerande fakta, ser samtidigt bilder på leende par invid bergets fot, på båtens däck, havets strand – dessa lyckliga och aningslösa medborgare. Givet situationen – filmaffischerna pryds av en öde jord, ett sjunknade skepp, ett störtande plan, en enorm orm – rasar publiken i sitt inre mot skeptikerna och den ignoranta massan. ”Experten har ju rätt, lyssna för helvete”.

Med det rådande hotet mot planeten för ögonen, inser den som fattat logiken, att de förgäves skrikande experterna består av FN:s klimatpanel och övriga miljödebattörer. Skillnaden är att de som lider i sina inre denna gång inte sitter tryggt tillbakalutade framför duken, utan står sida vid sida med ignoranta makthavare, mitt i filmens handling. Vilka sitter på biostolarna och ser eländet?

Att människan leker med elden genom att släppa ut växthusgaser blir läskigt konkret i Mark Lynas senaste bok Sex grader, nyligen översatt till svenska. Där visar författaren bakom Oväder, med hjälp av tusentals forskaruppgifter, grad för grad vad som händer om medeltemperaturen ökar på jorden. Vid sex grader och ett brinnande världshav slutar jag läsa. Försöker i stället sjunka ut genom duken för att ta plats på biostolen, men förutsägbarheten hos katastroffilmer, kommer jag på, gör en ju bara förbannad.

Kryper därför tillbaka genom duken, naivt hoppfull om att det fortfarande finns tid att göra ändringar i manus.