Utgiven | 1949 |
---|---|
Sidor | 255 |
Det blev en dyr historia det här, är min första tanke när jag sätter mig ned med originalutgåvan från 1949 av Dramer om dömda, där Skuggan av Mart är en av pjäserna och Den dödsdömde den andra. Det är ett låneexemplar från Örebro Stadsbiblioteks magasin (vilket innebär inte allt för gångbar litteratur).
Jag har Norstedts samlade Dagermanskrifter som kom ut under åttitalet, men fortfarande ligger alla mina böcker i en hög på golvet i det där rummet som aldrig tycks bli iordningställt. Jag letade och letade i högarna men lyckades aldrig finna den bok jag sökte.
När dagensbok.com kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att delta i ett Dagermanjubileum (om man nu får kalla det så), det är väl egentligen inget att fira att karlen för 50 år sedan gick och gasade ihjäl sig i sitt garage (ett misslyckat försök till rop på hjälp (i och för sig ångestdämpande)). Inget jubileum kanske, men värd att minnas, det är Stig Dagerman. Men jag sa ja.
När jag sedan funderade på vilken text jag skulle hänge mig åt dök några gamla favoriter från min Dagermanätarperiod upp, Var är min islandströja?, Min son röker sjöskumspipa, kanske Saltkött och gurka eller Ett parti plånboksschack, men just då stod allt klart för mig, min favvo Skuggan av Mart. Det är ingen av hans fina romaner, ej heller någon av hans utmärkta noveller eller dagsedlar utan ett av hans bästa dramer. Ett fantastiskt drama i efterkrigsmiljö som handlar om tillkortakommande och att stå i den eviga skuggan av en hjälte till broder.
Okej, åter till biblioteket. Jag har nämligen inte besökt biblioteket på många år, och när jag funderat på varför, så har jag nu fått klarhet i det. Jag stod i skuld. Det visade sig att när jag skulle kvittera ut ett nytt lånekort så råkade damen i receptionen uppmärksamma min tidigare så slappa livsstil och en hel del för sent inlämnade böcker. Detta renderade i en bot och att jag blev ett par hundra fattigare.
I och för sig var det en trevlig upplevelse att besöka biblioteket just denna dag, Örebrosonen Petter Lindgren hade någon form av ”skrivarstuga” med en grupp skolelever. Jag passade på att verka ovanligt intresserad av tekniska faktaböcker (vilka stod i bokhyllan närmast), varvid jag fick mig både ett och annat gott råd, om jag nu skulle slå mig in på den litterära banan. Petter läste ur sin diktsamling Ett trögare slags bläck. Men den är absolut värd sin egen sida.
Mig veterligen har pjäsen Skuggan av Mart inte satts upp så vansinnigt många gånger som den självfallet borde ha blivit. Det finns i och för sig minst två uppsättningar i SVT:s regi 1983 av Kurt-Olof Sundström med bl a Margareta Krook som Fru Angelica och 1966 av Johan Bergenstråhle med bl a Gösta Ekman ”den yngre” som Gabriel.
Pjäsen utspelar sig i en segrande stad efter ett vunnet krig, dvs. det finns gott om plats för en modern människa att se detta drama i en miljö, var och när man vill, och det gör man. Fru Angelica sörjer sin saknade son Mart tillsammans med dennes kvarlämnade fästmö fröken Thérèse. I samma lägenhet bor brodern till Mart, Gabriel. Gabriel ser sin moders stora kärlek till broder Mart och sitt eget tillkortakommande. Gabriel slits i sin egen hatkärlek till brodern samtidigt som han får utstå moderns och Thérèses föraktfulla tillmälen och spe.
Gabriel är ibland mycket lik sonen Bengt i Bränt barn, han jagar kärleken samtidigt som han inte tål den eller vågar tåla den. Faderns kärlek till den nya hustrun äcklar honom samtidigt som hans relation till fästmön knackar som en feltankad Briggs & Stratton-motor.
Modern och broderns fästmö dyrkar den bortgångne sonen som modigt vågat möta den lede fi i ett krig som ingen förstår, Gabriel har lärt sig vara den underkuvade fege. Likt då Thérèse säger till Gabriel ”Har du ingen stolthet, Gabriel?”. Gabriel svarar:
Stolthet?! Vad är det? Vad ska jag med stolthet? Stark och vacker – då kan man vara stolt. Men stolthet och så här starka glasögon? Det går inte… inte kan man vara stolt när man är halvblind när det regnar. Eller är rädd för stryk som ett barn, fast man är tjugofem år.
Gabriel försöker närma sig Thérèse men lyckas inte, han försöker inge sig själv styrka men ser hela tiden sig själv i skuggan av brodern. Brodern som är något stort och mystiskt, något heroiskt, något märkvärdigt. Men inget vet varför eller hur. Bara att det är så, Den modige är något, den fege är intet.
Pjäsen är för mig en central del av Dagermans diktning, den är urtypen för den bortglömde, den undangömde, den man skäms för. Jag vet inte om Dagerman själv stod inför sådana tankar, men det är inte alls osannolikt. Som liten Stig blev han lämnad kvar hos sina farföräldrar, då modern rest hem till barndomsbyn och fadern till Stockholm för arbete.
Jag tror aldrig Stig Dagerman vande sig vid tanken att bli den som är kvar, därför gick han först!
Publicerad: 2004-10-29 00:00 / Uppdaterad: 2015-04-15 18:56
2 kommentarer
[…] ”Det blev en dyr historia det här, är min första tanke när jag sätter mig ned med originalutgåvan från 1949 av Dramer om dömda, där ”Skuggan av Mart” är en av pjäserna och ”Den dödsdömde” den andra. Det är ett låneexemplar från Örebro Stadsbiblioteks magasin (vilket innebär inte allt för gångbar litteratur). Jag har Norstedts…” Läs mer […]
#
Hej
Jag har försökt hitta dramat på you tube men inte lyckaTs Kanske för att jag är i Kambodja. Finns det i Svts arkiv?
#
Kommentera eller pinga (trackback).