Sändningen börjar med en påa. Det kanske sänds en division med dikter till denna plats. ”Om du bryter fingrarna uppåt och för armen / nedåt, tvingar du kulturbyråkraterna till marken, / och kan sedan föra fram ditt ärende.”

Därefter följer telegrammen och ingen minns konstens eller litteraturens skönhet. Under huvudnyheterna intar vi våra positioner. ”Redan på tidigt stadium förstod vår vän skrivaren hur / den i litteraturvärlden förhärskande positioneringen / skulle sålla bland agnarna”, eftertexterna är obegripliga utan kultursekreterarens närvaro och reprissändningen är samma sak en gång till, i förkortad, sammanfattad version. Välkommen till Kulturnyheterna!

Det är ett tydligt kritiskt uttalande om det rådande kulturklimatet, men inte kritiskt på så sätt att det öppnar upp för debatt och belyser de problem som finns. Istället skriver Peo Rask ner både Kobras Kristofer Lundström, P O Enquist och kulturredaktionen på DN med bittra uttalanden. Precis som han skriver ner det mesta i den här diktsamlingen. Och det känns mest bara tråkigt.

Trots att åsikten i boken är tydlig; att kulturen blir alltmer centraliserad, kommersialiserad, sponsrad och borgerlig och att det är skit, har jag svårt att läsa ut vad syftet med den här boken är. Kanske för att mottagaren är så osynlig. Jag vet inte vem Peo Rask vänder sig till, därför kan jag heller inte se vad den här samlingen skulle kunna göra.

Det finns dock några bilder i Kultnyheterna som gör att jag stannar upp, några blir tänkvärda som hur Peo Rask använder sig av reprisen. I den delen sammanfattas den övriga boken och på så sätt blir all text och all kultur repriser av varandra, fortsättning på samma historia. Det finns också glimtar i Kulturnyheterna som är roliga när de tas från sitt sammanhang.

Vi följer med Kristofer Lundström till Mexico
City. Kristofer Lundström är han som kommer
att vara mitt i bilden, men om ni tittar ovanför
hans vänstra axel kan ni få en skymt av staden.

Men på samma sätt som Kristofer Lundström står i vägen för Mexico City, står det politiska i den här diktsamlingen i vägen för dikten. Jag vill kunna läsa dikten som en självständig enhet, jag vill att den ska vara oantastlig och att ordet ska få vara viktigast. Det är det inte i den här diktsamlingen, här finns det alltid en omständighet, en åsikt, en röst som står i vägen för dikten. I Kulturnyheterna lyckas en grupp arkeologer hitta Mexico City där bakom, men jag lyckas tyvärr aldrig hitta fram till orden.