Hur ser man sig bäst omkring i Berlin? Man tar Ringbahn med- eller motsols, föreslår Peo Rask som skrivit en resebok fylld av den här typen av originella tips.

Ett annat Berlin är lämplig att ta med sig för den som redan varit flera gånger i Tysklands huvudstad. Här hittar man främst sevärdheter som ligger vid sidan av turisternas allfarvägar.

Några av DDR:s miljonprogram finns med, liksom en utförlig lista över Tredje rikets efterlämnade bunkerbyggnader. Men även konsten i tunnelbanan lyfts fram, liksom Filmpark Babelsberg med sin utställning om Sandmännchen, DDRs John Blund.

Även några av stadens mer välbesökta platser får utrymme. Minnesmonumentet för Europas mördade judar under Förintelsen är ett sådant.

Att vandra där är som att finnas och försvinna. En stark påminnelse om att vi måste bekämpa de krafter som vill se att vissa får finnas och att andra försvinner.

Fint beskrivet. Även jag har associerat till försvinnande och glömska på den platsen. Marken är kuperad och en vandring bland betongpelarna innebär att man ömsom hamnar inne i monumentet, ömsom kommer ”upp” igen och då ser Tiergartens träd.

Ett av bokens många kapitel handlar om Berlinmuren. Peo Rask nämner East Side Gallery, något av en turistfälla enligt mig. Jag föreslår i stället Gedänkstätte Berliner Mauer. Minnesplatsen längs Bernauer Straße är en fantastisk utställning som ger besökaren en betydligt bättre känsla för muren än någonsin East Side Gallery.

Så hur håller boken som faktisk reseguide? Den är fylld av fina foton och nästan alla platser har pedagogiska väg- och reseanvisningar. Tyvärr saknas sakordsregister, något som annars hade hjälpt läsaren att snabbt hitta rätt. En reseguide lutar sig tungt mot faktauppgifter. Men jag upptäcker bara ett fel, vilket är bra. Ett sovjetiskt minnesmärke i Tiergarten avbildas, men bildtexten placerar felaktigt monumentet i Treptower Park längre åt sydost. Det är inget att hänga upp sig på. Även i Treptower Park finns ett krigsminnesmärke över Röda arméns stupade.

Varför utövar Berlin en så stark lockelse? Det är förstås olika saker för olika personer. Men jag tror att den allestädes närvarande 1900-talshistorien spelar stor roll för många. Peo Rask påpekar att berlinarna inte förnekar sitt förflutna, tvärtom lyfts även de obehagliga kapitlen fram till allmän beskådan. Dessutom är vi nog många som lockas av den uppenbara och kreativa förändringsprocess staden befinner sig i. Berlin är faktiskt fortfarande på väg att återhämta sig efter världskriget och åren med kallt krig, då båda Berlinhalvorna kämpade med dålig ekonomi. Som syn för sägen har staden nästan en miljon färre invånare nu än för 70 år sedan.

Kanske är det därför Berlin har så många övergivna platser. Författaren ägnar sig flitigt åt det som kallas urban exploring: man tar sig in på övergivna, ofta förfallna platser och fotograferar. Det kan handla om järnvägsstationer, fabriker eller ödehus.

Förr eller senare uppdagas ett hål i stängslet och vips är du inne. Sedan är det bara att gå där rälsen en gång har legat tills du kommer till den övergivna stationen. Att ta sig ut på de upphöjda järnkonstruktionerna ger en känsla av att för tillfället inte vara med, utan överlåta sig till det som gjort sitt. Andra värden gäller.

Peo Rask avslutar gärna sina faktaspäckade texter med kåserande betraktelser av det här slaget. På så sätt balanserar boken mellan att vara en reseguide och en reseskildring. Ibland hotar den senare att konsumera den förra – varför ska jag åka dit när till och med känslan redan är beskriven? Men för det mesta funkar det och ger mersmak.

Boken behandlar åtskilliga byggnader. Det är intressant. Här finns mycket för den som funderar över boendesituationen och bostadspolitiken samt tillväxten i Berlin.

Men författaren hyser konsekvent skepsis mot nytillkomna byggnader. Begreppet gentrifiering återkommer liksom uttrycket ”en våt dröm för investerare”.

Genom att besöka övergivna platser kan vi skåda hur framtidsoptimism inte alltid slagit väl ut, och där finns mycket att lära.

Det kan jag instämma i. Många av bokens fotografier bär vittnesbörd över storhetsvansinne och ekonomisk ruin. I synnerhet gäller det byggnadsverk från stadens två totalitära epoker: Tredje riket och DDR.

Samtidigt, vad är en stad om inte summan av allsköns mänsklig framtidsoptimism, antingen sådan som slog väl ut, eller sådan som människorna övergav och glömde bort? Utan markspekulation inget Berlin alls, ja utan investeringar ingen stad någonstans.

Det vore bra synd, för Berlin är en fantastisk plats och väl värd ett besök.