Recension

: Det sista museet
Det sista museet Johan Lundberg
2016
Timbro
6/10

Kulturarv kontra identitetspolitik?

Utgiven 2016
ISBN 9789177030140
Sidor 150

Om författaren

Johan Lundberg (född 1960) är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Han disputerade 1992 på avhandlingen Den andra enkelheten: studier i Harry Martinsons lyrik 1935-1945 och har även skrivit böckerna En evighet i rummets former gjuten: dekadenta och symbolistiska inslag i Sven Lidmans, Anders Österlings och Sigfrid Siwertz lyrik 1904-1907 (2000), Ljusets fiender: västvärldens självkritik och den svenska idédebatten (2014) och Det sista museet: reflektioner om identitetspolitik, kultur & integration (2016).

Sök efter boken

Identitetspolitik. Jag är inte helt säker på om någon använder begreppet i positiv bemärkelse, eller om det enbart används som skällsord. Skulle kunna beskriva exempelvis min egen forskning (kring vardagligt historiebruk) som sysslande med ”identitetspolitiska frågor”, frågor om genus, klass, sexualitet och liknande, men med ”identitetspolitik”? Knappast. Forskning bedriver inte politik.

Så är det dock långt ifrån i Johan Lundbergs debattskrift Det sista museet. Lundberg, själv docent i litteraturvetenskap, går till storms mot såväl kulturinstitutioner, politiker och tjänstemän, men roten till det onda placerar han just bland universitetens humanister och deras fokus på identitetspolitiska frågor. Den distinktion som jag försöker göra ovan gör Lundberg däremot inte; för honom är alltsammans djupt politiserat – och djupt problematiskt.

Även om det finns betydligt fler punkter där jag inte håller med än där jag gör det, läser jag Det sista museet med stor behållning – trots, eller på grund av, att jag en stor del av tiden är tämligen provocerad av den. Hur mycket seriös kulturpolitisk debatt ges det ut, liksom?

Jo, jag tvekar lite inför ”seriös” i meningen ovan, för jag tycker långt ifrån alltid att Lundbergs argumentation eller historieskrivning är särskilt korrekt eller ens renhårig. Men jag går igång på debatt, det gör jag, och ”identitetspolitik” är ett begrepp där jag länge önskat mig lite mer kött på benen.

För det har varit ett bärande inslag i de flesta brännande kulturpolitiska debatter som har förts de senaste åren – vem är det som har rätt att formulera, rätt att känna igen sig i kulturen? Måste vi ha rätt att säga ”negerboll” eller ”negerkung” bara för att vi ”alltid” sagt det, oavsett vem som tar illa upp? Behöver kulturen varningsskyltar?

Lundberg samlar en del riktigt anskrämliga fall på när ängsligheten faktiskt gått över styr (både enligt hans och min egen uppfattning), såväl konkreta exempel som politiska styrdokument och formuleringar. Ofta kommer dock samma extrema exempel igen och igen, vilket inte precis ökar argumentens tyngd. Det hade varit mer intressant att diskutera gränsfall än att bara raljera över uppenbara stolpskott.

Vad Lundberg målar upp är två kulturpolitiska vägar: den ena allmängiltig, kosmopolitisk och närmast evig, den andra ”identitetspolitiskt” gruppstyrd – ”nationellt eller på grundval av kön, sexuell läggning, etnicitet, klass och så vidare”:

Uppfattar man sig som ”svensk” anses man följaktligen ha störst utbyte av bildkonst som skiljer ut sig genom att gestalta den svenska identiteten. Väljer man att se sig som ”man”, anses man ha behållning främst av litteratur som skiljer ut sig genom att bekräfta ens manliga identitet. Och den heterosexuella anses föredra musik av heterosexuella kompositörer, vilkas tonspråk uppfattas som väsensskilt från musik av kompositörer med andra sexuella läggningar.

Han raljerar en del, som sagt, och det är inte precis svårt att se det ohållbara i ett sådant resonemang, inte enbart för att exempelvis en homosexuell ju aldrig kan representera alla homosexuellas erfarenheter, utan också eftersom en människa aldrig tillhör en enda grupp. Vi är både svenskar och kurder och kvinnor och lesbiska och mammor och tandläkare och centerpartister och allt vad vi nu kan vara. Olika grupptillhörigheter blir olika viktiga i olika situationer – kanske till och med som mest viktiga just när man känner sig osynliggjord?

För Lundberg är dock det enda rimliga alternativet att vi alla är först och främst människor, vilket ju kan låta sympatiskt. Vi kan och bör ta till oss en universell kulturell kanon, ”de konstnärligt mest lödiga, mest existentiellt relevanta och mest estetiskt sensibla verken”. Vad han helt verkar bortse ifrån är ju att varje kanon upprättas av någon, med makt att göra detta, i ett visst historiskt och kulturellt sammanhang.

Lundberg vill slå ett slag för kulturen som gränsöverskridande, som ”i grunden något helt annat än att få sina egna uppfattningar bekräftade”, något som ”konfronterar en med någonting tidigare okänt”. Gott så, det är en viktig funktion. Men jag tror inte att vi kan välja eller välja bort vare sig det ena eller det andra. Vi behöver såväl verk som vidgar våra gränser som sådana att känna igen oss i – och inte så sällan tror jag att det är just blandningen av båda som fängslar, drar oss in och berör oss.

Ella Andrén

Publicerad: 2017-08-05 00:00 / Uppdaterad: 2017-08-04 15:12

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7033

2 kommentarer

Det låter ju förträffligt i princip, men jag kan inte påstå att det jag läst och sett av Lundberg hittills har gett uttryck för någon särskilt vidsynt lust att konfronteras med det som varit främmande och okänt för HANS egna uppfattningar och förkunskaper. Hur är det med den saken i den här boken?

Döden Oregistrerad 2017-08-06 22:09
 

Nej, det har du en poäng i. Han verkar inte precis ha något empatiskt intresse av sina motståndares upplevelser av saken …

Ella Andrén Redaktionen 2017-08-08 09:26
 

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?