Den som sitter bredvid Elster på verandan och fungerar som åhörare är Jim Finley, romanens berättarjag. Han är om möjligt lika desillusionerad som Elster. Men han håller de värsta demonerna borta med drömmen om Det stora mästerverket. Han är nämligen dokumentärfilmare och hans senaste idé är att fånga Elster med kameran, rakt upp och ned, helt enkelt låta honom, med all den excentricitet som han besitter, tala fritt om sin syn på Irakkriget och de personer som dragit i marionettrådarna. Problemet är att Elster inte visar sig särskilt intresserad. Han vill helst fortsätta med sina monologer.

Omegapunkten är en liten tunn bok med stor text – och undertext. Ambitionerna är stora, trots den blygsamma omfattningen. Romanen suggerar, på ett sådant sätt som nästan bara tunna böcker, få ord, kan göra. Här är det stämningen, luckorna – i dialogerna och personteckningarna, det osagda och oartikulerade som utgör kvaliteterna.

Mest minnesvärt är första kapitlet, som skulle fungerat i sig själv, som novell. Hitchcocks Psycho visas på en konsthall i ultrarapid – hela filmen tar 24 timmar. Det konceptuella frispelet genererar en entusiastisk estetisk diskussion. Närmast essäsistisk. Snart övergår den i en allmänt filosofisk harang kring tidsbegreppet – som senare får bäring på skildringen. Det är fascinerande läsning.

Jag vet inte. Om Omegapunkten är den första bok man läser av Don Delillo kan man bli besviken. Åtminstone om man förväntar sig ännu en ”Den stora amerikanska romanen” som han är så bra på. Det här är inte en sådan.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• The Great american novel?
• Den undflyende vågen
• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Magiskt mörkt med ljusglimtar

Den gyllene medelvägens
blodiga spår i trafiken

Så lyder ett par rader från Bo Carpelans senaste – och sista, han avled nyligen – diktsamling Gramina. Det är en variation på Horatius berömda ode om den gyllene medelvägen – en poetik utifrån den romerska antikens ideal.

Jag vet inte hur man ska läsa Carpelans ord. Eller jag förstår väl vad de betyder, men inte betydelsens funktion i verket. Är det bara en blygsam gest av en överlägsen diktarnatur? En gardering? En ventil för att på ett tematiskt plan, om än inte formellt, pysa ut en frustration över hela projektet?

Det är det jag inte vet. För i Gramina håller sig Carpelan, likt sina romerska förebilder och samtalspartners Horatius, Vergilius och Dante, till strikta mallar. Behärskning. Balans. Den gyllene medelvägen tycks, trots gliringen tidigare, vara Carpelans allt överskuggande ledstjärna i ordknåpandet: aldrig för mycket, inte heller anemiskt, aldrig oklart, inte heller tunt.

Gramina betyder gräs på latin. Och visst grönskar och frodas dikterna inom sina fasta ramar. Vad som växer fram är, liksom i föregångaren och systerboken Marginalia till grekisk och romersk diktning från 1984, en otidsenlig sång över de allra största frågorna: döden, förgängligheten, nåden i ögonblicket. Kort sagt: livets mysterium.

Det här är dikter som kan klippas ut och sättas upp på kylskåpsdörren. Enhetliga, sammanhållna, ekonomiska. Ibland små visdomar, ibland gåtor eller aforismer. Det låter kanske kvalmigt, men Carpelan har sådan total kontroll över redskapen att hans poesi vore bortkastade på något annat än den existentiella grundproblematiken i ett genomlevt liv. Upphöjd med all rätt.

Han diskuterar med sina vänner på det högsta trappsteget i den västerländska kanon. Men han känner dem så väl att han kan tala fritt. Ibland konfronterar han dem:

Verkligheten just nu, som om något nu alls fanns,
allt prat om carpe diem? Grip dagen. Vilken dag?
Den som såg dig födas eller som ser dig dö?

Får man röda hund av gamla, halvt döende – nu döda – manliga poeter som talar med sedan årtusenden döda poeter om döden, bör man gå förbi Gramina. Har man bara lite svårt för det ska man ge den en chans. I den grästäckta glänta som är Gramina kan man stanna till ett tag, gömma sig undan bruset. Här är alla välkomna, även om man inte känner till Horatius, Dante och Vergilius. Samtalet angår oss alla.

Similar Posts:

• Lugnet efter stormen
• Latinet dör aldrig
• Finsk litteratur – special inför bokmässan i Göteborg 2012
• Långt borta och nära
• Imorgon är igår idag

Och så Agnes Monus illustration på omslaget. En väv på väg att repas upp. Den representerar den språkliga väv som utgör jaget, eller kanske snarare omger jaget. För finns det inte här en metafysisk dröm om något rent, språkfritt, vitt, blankt hos postmodernismens introduktör? En längtan efter att skala av, att bli tyst: ”skala mig ut ur mina ord / under trädets bark skymtar det vita.” Eller som i dikten ”så sys jaget in”: ”så sys jaget in i sin kvävande mantel / av talade sömmar”.

Dikterna är visuellt magra, reducerade till ett glest galler över sidorna. Fragmentariska för det mesta. Det är vackert på ett asketiskt, strängt sätt. Ändå blir det som bäst när blodet tillåts sippra in, som det faktiskt gör i vissa dikter. Ibland blir det påtagligt konkret och livsvärldsnära. Som i ”lunch med fel”, där jaget från en lunchrestaurang betraktar tre tonårstjejer ”blossande lojt på filtercigaretter”.

Starkast är titeldikten, där jaget besjunger en avliden vän – Janne. Det är en gåtfull och samtidigt öppen, blottstäld dikt, om en person som, verkar det som, tagit sitt liv. De vita tomrummen och de ständiga upprepningarna i dikten ger ett intryck av oändlighet i perspektivet. Något cykliskt, likt Hemingways Och solen har sin gång. Åt samma håll pekar titeln: ”men så oändligt lätt att svara dig”.

Den sitter kvar långt efter att man lämnat boken bakom sig. Vad menar Olsson? Det lilla sået i satsen signalerar leda. Vad innebär egentligen en oändlig enkelhet? Enkelhetens negation? Ska vi förstå det som en poetik av fragmentets försvarare Anders Olsson? Det tycks säga något utöver språkpoesins tröttsamma ältande av kommunikationens omöjlighet. Men vad blir jag inte klok på.

Similar Posts:

• Vid gränsen till vad det kunde blivit
• ”I år ska jag bli en bättre person!”
• Döden och ljuset
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• ”han som äger huset heter lukas moodysson han är 45 år och har sålt sin själ han har gjort en massa succéfilmer”

Anledningen till att litteraturen i högre utsträckning än någon annan konstform förmår påverka vår upplevelse av världen är att den arbetar med språket, vilket är vårt primära meningsskapande verktyg.

Men då krävs också att författaren verkligen arbetar med språket. Att man lanserar ett nytt Alfapet. Det gör Byggmästar. Exakt hur går naturligtvis inte att sammanfatta, då hade man inte behövt Byggmästar. Men läs så förstår du. Det som genast slår en är den ohämmade relationen till det språkligt belastade. Har någon författare någonsin gått så långt som hon på vägen mot det paradisiska, lyckligt oproblematiska? För den som inte kan följa henne på vägen framstår hennes lyrik som kitsch.

Men att utforska det banala är inte samma sak som att vara banal. Att drömma om det banala är inte samma sak som att vara banal.

De eskapistiska fantasierna, framkramade ur språkets egen enkla skönhet, når i Vagga liten vagabond nya höjder. Jag följer henne gärna. Drömmen och intellektet är inte kompatibla. Det som framstår som kitsch hos det senare är just nu pågående verklighet hos det förra.

Jag kan komma på mig själv – ah, en Byggmästar-vision! Med de senaste tre böckerna (Vagga liten vagabond är den avslutande delen i trilogi om kärlek) har hon gjort mig uppmärksam på mitt eget dagdrömmeri.

Similar Posts:

• Ta en skogspromenad istället
• Underverk i naturens vardag
• Veckan på dagensbok.com
• Absurda inslag i naturmiljö
• Halleluja liksom

Jo, han verkar njuta. Språket flödar, unnar sig inte sällan klichéer – filmen liknas vid drömmar, minne, skuggspel, besvärjelse, förtrollning. Visst finns det inslag av teoretiserande, men det är inte där tyngpunkten vilar. Det är heller inte de delarna som stannar i minnet. Det är istället det sköra och ljusa och nyvakna över texten. En slags frihet och anspråkslöshet.

Kanske är det ändå så att det är mer underhållande än kreativt att läsa Färder i filmens värld. Den vilar hellre i det trygga än vågar nytt. Kanon är nästan komiskt klassisk – Ozu, Mitzoguchi, Fellini, Pasolini, Bergman, Godard, Sayajit Ray, etc. Vinklarna är ofta de redan prövade. Å andra sidan finns det något sympatiskt och, faktiskt, paradoxalt, vågat i en så trist och oantastlig lista mästerverk. En vanlig svenssoncineast behöver inte känna sig exkluderad. Man slipper flåset från krystad smartness och orginalitet – något man fått nog av i denna tid av årsbästalistor.

Endel intressanta analyser och uppslag presenterar han också. Som av bara farten. Till exempel en kritk av den västerländska betraktarens exotistiska relation till Bollywoodfilmer – vare sig det gäller ett generellt förkastande eller ett ironiskt bifall.

Handkamerans moraliska implikationer är en annan.

För den som ännu en gång vill känna den patriotiska stoltheten (självgodheten) inför Ingmar Bergmans geni, finns en smaskigt avdelning också.

Similar Posts:

• Att byta kontinent
• .nu, .då, .∞
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget
• Nerver, nerver överallt
• Porträtt av modern som ung

Hellre än att stanna och försjunka i genren Den Stora Litteraturens stora frågor, har han dragit sig undan, satt fokus på något i periferin, något lämnat, bortprioriterat eller aldrig tänkt. Stickspåren kan leda såväl till abstrakta tankelekar som extrem sensualism. Denna smittande kärlek för det betydelselösa, tillfälliga, barnsliga, genomsyrar hela författarskapet och har möjliggjort en naturlig upplösning av den gamla goda gränsen mellan hög och låg litteratur. Gustafsson, som aldrig känt sig obekväm i närheten av den västerländska kanons största namn, har ofta klätt sina berättelser i populärlitteraturens kostymer: spion-, science fiction- och konspirationsgenren.

Också i den nya diktsamlingen Om begagnandet av elden lämnas uttrymme för ett planlöst strövande i dagdrömmarnas och tankelekarnas park. Men konturerna är annorlunda den här gången. Det är sent på jorden, sensommar, Ekelöfs årstid. Dödens närhet är ständig påtaglig och ger en mörk fond åt dröjandet vid primtalen, Gauss-kurvan och de triviala kunskaperna.

Döden är dock inte direkt hotfull. Liksom hos Ekelöf filar inte längre syrsorna ångestfullt. Berättarjaget ser försonande, om än med vemod ibland, på det liv som är och har varit. Hans upplevelse av världen påminner om det som i psykologin går under namnet ”gerotranscendens”: ett med åldern överskridande av rum och tid. Som en dikt uttrycker det: ”Just nu var mycket länge sedan. Just nu är ingenstans alls”.

Det är inte bara våra förståndskategoriers gränser som överskrids, själva världens gränser tycks blekna bort inför visionerna som, liksom hos Tranströmer, är lika mystiska som vardagligt påträngande. Det finns inte en värld, lika lite som det finns ett liv. Möjligheterna är oändliga:

I någon värld är det djupa mörkret
genomlyst av underbara talande stenar

I rätt många världar varar sommaren
ett århundrade, och de som har oturen

att födas i vinterns sekler
tillbringar livet sovande

upphängda i på insidan pälsklädda
ljusgrå kokonger

Lars Gustafssons nya dikter ser ut som dikter gjorde förr. Med rubriker och ordentlig interpunktion står de uppresta som skolboksexempel längs vänstermarginalen. Ofta ryms en dikt på en sida. Det är en poesi där ett centrerat subjekt talar med centrallyrisk röst, tydligt oberörd av de senaste decenniernas fragmentariska och språkskeptiska trend. Det är i linje med den verklighetsbild som kommer till uttryck innanför pärmarna: världen är lika obegriplig som enkel.

Similar Posts:

• Övningsstycke för soloinstrument
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• En gigant bland giganter
• Poesi für alle
• Inspirerande lyrikdebut

När man ändå inte har någon chans att hålla ett öga på dispositionen för det vanemässiga avstämmandet och avvägandet, kan man istället tillåta sig att dyka ned i verket, lite planlöst, fånga upp några trådar, förlora andra. Det är Prousts egen metod. Han låter infall och sidospår växa, ta plats. Allt följs inte upp. Allt hänger nog inte riktigt ihop.

Detta gör det naturligtvis omöjligt att överföra det stora verket till en grafisk roman. Ändå är det precis vad den franske tecknaren Stepháne Heuet försökt göra. Agerings förlag står för den svenska utgivningen, och än så länge har tre av planerat sjutton böcker släppts.

Proust blir, bokstavligen, inrutad i det nya formatet. De vindlande, svindlande meningarna och tankegångarna har styckats upp, och ur det väldiga alfabetiska myllret har Heuet vaskat fram några försvinnande få, väl avvägda bokstavskombinationer. Resultatet är närmast en illustrerad aforismsamling.

Jag vet inte hur det är att läsa Heuets version utan att innan ha tillägnat sig orginalet. Antagligen lite rörigt. Utan den rytm som stiger ur orginalets flöde och håller samman den lösa historien, kan de olika scenerna kanske bli väl fragmentariska och atomistiska. För den som har romanerna i färskt minne är det däremot en liten lycka, om man bara tar det för vad det är.

Man bläddrar mellan de viktigaste scenerna och ögonblicksbilderna, stannar en stund här och var. Det är mer spännande än traumatiskt att se hur Heunet tolkat ens favoritpartier. Teckningarna är i Hergés tradition. Rena, återhållet men vackert färglagda.

Jag ser fram emot kommande nummer, och ger Agerings förlag en stjärna i himlen för ett utgivningsprojekt som inte lär vara allt för lönsamt, men lika välkommet som överraskande.

Similar Posts:

• Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst
• En introduktion för de initierade
• Frankofil julafton
• Proust, kajor och rädsla
• På spaning efter minnet av Proust

Det är en bedrift av Fosse att få de täta textkvadraterna att sjunga med en sådan lätthet och luftighet. Trots att sången handlar om mörker. Mörker i det karga norska, arketypiska kustlandskapet, och mörker i människorna.

Men det finns hopp också. Ljus. Huvudpersonerna i de två berättelserna lyckas trots all jävlighet bevara sin mänskliga värdighet intakt. Som en av dem formulerar det för sig själv: ”allt blir mörkt och så flammar en låga till, så blir det mörkt igen, så flammar en låga till igen, men lite lägre nu, så blir det mörkt igen och så flammar en låga till ännu en gång”.

I första berättelsen, Det är Ales, sörjer en kvinna sin avlidna man Ales. För tjugo år sedan försvann han på havet. Nu återupplever hon den sista dagen. Hon ser sig själv i köket, hur hon pratar med honom, försöker övertala honom om att stanna hemma ikväll. Det är hård vind och vågorna är höga.

Samtidigt som hon i en slags mässande ritual – där samma enkla meningar går runt i det oändliga – frammanar det förflutna, exponeras ytterligare ett tidsplan. För länge sedan drunknade en annan Ales, en liten pojke, på samma plats som hennes man. Berättelsen växer nu till en komplex väv av olika verkligheter och medvetandenivåer. Det är dröm och vaka, liv och död, förflutet och nutid. Allting samlat i denna ensamma kvinna, en människospillra vars inre låga var gång den kvävs på nytt flammar upp.

Sömnlösa är en variation på berättelsen om Josef och Maria. Ett ungt par, Asle och Alida, lämnar sitt fattiga hem för att söka lyckan i stan (Bergen). Alida är gravid och Asle måste hitta ett jobb för att kunna försörja dem. Tyvärr verkar ingen vara beredd att erbjuda dem en sovplats. Omständigheterna skalar av alla möjligheter, och i slutändan finns bara en kvar: våldet, tvånget. Det handlar om den rena existensen.

Similar Posts:

• Magisk hyperrealism från Norge
• Nordiska rådets litteraturpris till Jon Fosse och Jakob Wegelius
• Engagerat utan stavningskontroll
• Hur många gånger kan man börja om?
• En norsk traktor

Han frågar solen om hon förstår vad det är för fel med honom. Det gör hon inte, men hon har hört talas om stjärnor som blivit så ledsna att de ramlat ner, och hon berättar om en plats där det finns sådana som kan gråta och som kan lära andra att gråta. Månen beger sig dit. Där möter han ett gäng stjärnor som är illa åtgångna (en har ett ärr i ansiktet, en ett sår på örat, och en är utan öga) men som förenas i sitt utanförskap.

De tar honom med till en mörk, nästan alldeles svart sjö. Månen är rädd men fortsätter. I detta mörker som är alldeles för tungt för att han ska ha en chans att lysa upp, börjar han äntligen gråta. Och först när mörkret blivit en del av honom kan han lysa igen.

Bilderna är kongeniala. Anna Höglund tar textens allvar på allvar. Ibland är de vackra, oftast blå-blågrå, någon gång ångestfullt rosa och kallt gröna, bilderna nästan väl tunga i sin existentiella övergivenhet. På första uppslaget har månen tappat fotfästet, han tycks sväva okontrollerat i det stora mörkblå djup som så tydligt kontrasterar mot ljuset från lägenheternas fönster där nedanför.

I en annan obehaglig bild sitter månen ensam på tunnelbanan. Allting går i en spygrön färg, och fönstren runt omkring är hotfullt svarta. Vagnen liknar en grotta, och det enda som verkar hejda den från att rasa in över månen, som plötsligt inte är större än en boll, är fyra smala stänger.

Det allra finaste uppslaget visar ett vinterlandskap så kallt att månen själv slår armarna om sig. Trots att landskapet framträder mot en djupt mörkblå natthimmel, får man inte känslan av en öppen, ändlös rymd i den blå färgen. Det liknars snarare en kuliss. Det skapar ett oroande, nästan ödesmättat intryck som förstärks av bildens totala tystnad. Tåget som rusar fram i motivets centrum tränger inte genom utan förstärker ödsligheten.

Similar Posts:

• Känslor som färgglada fåglar
• Sagan om den stora kärleken
• Med spring i benen
• Drömmar och trasselhår
• Carpe diem

Vi får följa en soldat i ett invaderat land under en kritisk fas. På en båt, hukande genom ett öppet fält, vadande uppför en flod. Ständigt lurar döden utanför synfältet. När den väl slår till är den impotent liksom allt annat i Ribichs mörka bubbla. ”Jag ser hur du faller framför mig. Hur du andas ut det sista och dina ben viker sig. Du är vänd från mig. Jag kan inte se ditt ansikte. När du sjunker ihop.” Den som förväntat sig en peripeti får tänka om. Döden förlöser ingenting. Man begraver sin kamrat och fortsätter. Jaget konstaterar bara: ”Det man har sett har man sett, det finns ingen väg tillbaka.”

Det är vatten så långt jag kan se och längre inleds med ett citat från den berömda krigsfilmen Thin red line. Varför vet jag inte. Kanske för att stänga ute alltför allmänt existentialistiska tolkningsansatser. På mig fungerar det i så fall inte. Berättelsen är genom sin arketypiska urscen och radikala reduktion bara alltför vidöppen för symboliska och metaforiska läsningar.

Vitheten som omger de välavvägda meningarna, likt vattnet som omger jaget så långt han ser och längre, får laddning av döden: ”Din blekhet slår emot mig.” Samtidigt kan den rymma ett plötsligt, irrationellt hopp i helvetet: ”Det växer vita blommor här. Hur kan de finnas. Hur kan de vara så vita. De nästan bländar.” En liknande tvetydighet präglar också det täta mörker som fungerar både som skydd och hinder. Ibland kommer det inifrån människorna själva: ”Mörkret strålar ut ur dem. De som har varit där. Jag vill inte dit där de har varit.”

Jaget är utslängd i en värld som helt enkelt är obegriplig, och overklig. Kriget är en väl beprövad bild för detta och Ribich utnyttjar den effektivt. Här finns ingen överblick, scenerna fungerar som inzoomningar. Utanför blickfånget sträcker sig det okända, det som bara kan anas: ”Djuren är nära, jag kan nästan se dem”.

I slutändan blir diktsamlingen ändå väl tunn. Det är svårt att väga upp den väldiga tomhet som sträcker ut sig över sidorna, och Ribbich lyckas inte helt.

Similar Posts:

• Joakim Hellström och Lars Norén
• Säsongsstart för CLT
• Bländande, vibrerande och tvåhövdat
• Strängt och öppet
• Poetisk essä om jaget