Recension

: Terra amata
Terra amata J M G Le Clézio
1969
Almqvist & Wiksell
8/10

Nerver, nerver överallt

Utgiven 1969
Sidor 220
Orginaltitel Terra amata
Översättare Ulla Bruncrona
Först utgiven 1967

Om författaren

Fotograf: Jacques Sassier/Mercure de Franc

Jean-Marie Gustave Le Clézio föddes 1940 i Nice och är bosatt i Frankrike och i New Mexico. Han har utgivit ett fyrtiotal böcker: romaner, novell- och essäsamlingar m.m. 1963 slog han igenom med sin debutroman ”Le Procès verbal” (Rapport om Adam, 1964). 1970-1974 levde han med en indianstam i Mellanamerika. Le Clézio är tvåspråkig: franska och engelska, men har valt att skriva på franska. Han fick Nobelpriset i litteratur 2008.

Sök efter boken

Arkitekten Le Corbusier sägs ha sagt att Gud finns i detaljerna; å andra sidan har folk sagt det om Fan också. Och det är i detaljerna som Le Clézio hittar Terra amata (”den älskade jorden” om mitt latin håller). Om sen den är god eller ond…

På många sätt och vis är det här en väldigt barskrapad historia. Det är berättelsen om en man vid namn Chancelade (fr ”chanceler” = vackla, vingla, stappla, tappa balansen) och hans liv. Och hans är egentligen inget stort litterärt öde; han är en ganska vanlig typ, och inget enormt ovanligt händer honom egentligen. Han leker, han växer upp, han blir kär, han skaffar barn, han blir gammal, han dör. Det som gör detta till raka motsatsen till tråkig diskbänksrealism om en tråkig man är hur det berättas, och hur han ser på det här livet. För Chancelade gillar detaljer. Redan som liten pojke ser vi honom extrapolera hela världar utifrån de minsta saker – en helt fantastisk scen i början där han gör sig själv till skalbaggarnas gud, till exempel. Han försöker förstå sin värld genom att gå upp i den, hitta ord att sätta på allt han ser och känner… hela den där ”kosmos i ett sandkorn”-biten.

Man borde vara överallt samtidigt, på bergens toppar då norrskenet flammar upp, i havsdjupen vid vulkanernas stumma explosioner, i trädstammarna då regnet sakta börjar falla, och varje droppe sprängs på varje blad.

Titeln går igen överallt; trots hjärtesorg, dödsfall och ondska här och där är Le Clézios värld inte en kall, ogästvänlig plats full med lidande, tvärtom. Den svämmar över av skönhet, och Chancelade vandrar igenom den konstant berusad av alltings existens och rörelse. Visst är detta ibland en hemsk upplevelse – alla som läst Liftarens guide till galaxen kan väl relatera det till Vidgade vyer-vortex: om du ser hur liten och ögonblicklig du är i förhållande till den enorma världen borde det driva dig till vansinne. Men det gör det inte hos Le Clézio; i stället måste vår käre Chancelade hitta ett sätt att leva i denna fantastiska känslomässiga intrycksöverdos till bergochdalbana som till och med ett vanligt liv kan vara.

Världen var för levande, man kunde inte besegra den. Rymden hade för mycket utrymme, tiden för många sekunder, dagar, veckor, årtusenden. Då kunde man inte längre göra något för att förstå. Man kunde inte längre möta det absolutas skrämmande blick. (…) Man borde störta sig på huvudet i svindeln, och arbeta, älska, hata, lida, vara lycklig, döda, föda, sådär utan vila, utan ljuvhet; spela insektsvärldens grymma och omättliga spel, för att det faktiskt inte var något annat att göra. En dag var man där. En annan dag var man död.

Detta kanske låter lite småkonstlat, det finns kanske trots allt bara en begränsad mängd saker man kan säga utifrån ganska vardagliga upplevelser, och även om boken givetvis innehåller mer rakt berättande också kräver det en hel del av en författare för att hålla igång en sådan här text i 220 sidor. Men den unge Le Clézio kan, även om han snubblar ett par gånger; när Chancelade blir kär tillbringar han ett par korta kapitel med att tala i teckenspråk, morsetecken och helt påhittade ord för att försöka beskriva känslostormen, vilket… nä. Kul i teorin, men i praktiken är det skönt att de kapitlen är korta. Men även då är språket underbart precist; det är inte ofta man stöter på en författare som är så här bra på att navigera komplexa existentiella kärr med ett språk som är så här klart, livligt och… tja, kul helt enkelt. Jag påminns ibland om Clarice Lispectors jublande extatiska friformsprosa, och ibland omPerecs och Calvinos lekfulla metafiktioner. Visst händer det att Terra amata blir lite väl förtjust i sina egna formlekar, och för- och efterorden där Le Clézio vänder sig direkt till läsaren känns smått klumpiga, men för det mesta är den en ren sockerchock till nöje att läsa. Och precis som i vanliga livet får man väl ta det goda med det onda, hoppas att det ena väger upp det andra, hålla i sig i kurvorna och känna hur det kittlar i magen.

Björn Waller

Publicerad: 2008-10-19 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-07 15:21

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3082

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?