”Ingen människa kan leva utan myten om ett annat land”, var det visst någon som skrev en gång. Och det är väl ungefär där vi kommer in i Raga – nej, inte i skrevet, även om det spelar in också, utan i myten.

Till de utspridda ögrupperna i Oceanien kommer man – i alla fall inte som europé – inte av en slump; de första som på allvar började undersöka öarna gjorde det som en del i ett medvetet sökande efter den stora outforskade södra kontinenten som man antog måste finnas för att balansera Eurasien. (Det ligger kanske ett visst symbolvärde i att den var väldigt mycket mindre än man trodde; det dröjde ju några hundra år än innan resten av världen klarade att sätta emot Europa.) Under tiden hade det förstås funnits folk där i tusentals år, men exakt varför de kom dit har gått förlorat i sagornas dimma och är därmed naturligtvis inte tillförlitligt. Ett så primitivt folk måste väl bara ha drivit dit… eller?

När Le Clézio kommer till Vanuatu, 230 år efter att James Cook döpte ögruppen till Nya Hebriderna (bara en sån sak), gör han det både som berättare och som lyssnare, med ena foten i historierna och den andra i verkligheten. Han reser runt, inte minst på ön Raga, skildrar vad han ser och pratar med människor både om de gamla historierna och om de nya. Som i grund och botten skönlitterär författare vill han mer än att bara beskriva Vanuatubornas historia och nuvarande situation.

Numera har varje liten jordplätt ända in i hjärtat av Amazonflodens urskogar och fram till Antarktis isbelagda raviner undersökts, fotograferats och analyserats av satelliternas iskalla blickar. Finns det en hemlighet kvar är det i själen, i den långa följd av begär, sagor, masker och sånger som blandas med tiden och som plötsligt dyker upp och löper på folkens hud likt kornblixtar på en sommarhimmel.

De äldsta, mest kraftfulla myterna alla folk berättar handlar om hur de kom till (varför tror ni Första Mosebok är så helig för bokstavstroende kristna?) De säger vad ett folk är, vad de förtjänar, vad de är skyldiga. Vi går omkring med Edens lustgård någonstans i bakhuvudet hela tiden, och när vi hittar något som ser ut som den vill vi ju att det ska vara sant, att vi hittat hem. Le Clézio har inte mycket positivt att säga om Melanesiens kolonisatörer och etnologer, som med en smått Humbert Humbertsk logik prisade Söderhavets paradisiska skönhet, dess fridfulla invånare (och inte minst dess ”villiga” kvinnor) samtidigt som slavhandeln här pågick in på 1900-talet och varje strävan efter självständighet slogs ned brutalt. Filmer och böcker berättade om idylliska atoller med vajande palmer medan stormakterna smällde atombomber under öppen himmel. Bland de drömska myterna väver han in mer nutida berättelser, inte minst då de han får höra av sin vägvisare Charlotte Wèi Matansuè vars liv är så långt ifrån myterna om det sexuellt frigjorda Söderhavet man kan komma; eller ja, utan att gå in på detaljer kan vi väl säga att hon är ett bevis på en sexuell frigjordhet där männen bestämmer exakt hur frigjorda deras kvinnor förväntas vara. Nu arbetar hon med att bygga upp ett nytt sätt att leva för Ragas kvinnor, en självständighet i ett fortfarande väldigt nytt (och väldigt gammalt) land.

Raga är den andra bok av Le Clézio jag läser, och det är en betydligt nyktrare upplevelse än det ystra ungdomsverket Terra amata. Ändå går mycket igen – den fjäderlätta, millimeterprecisa prosan, den lyriskt förälskade men ändå klarsynta blicken, sättet han speglar stora sammanhang i enkla händelser. Le Clézio är inte där för att ta kål på myterna med kalla hårda fakta, tvärtom; vi behöver myterna, skönlitteraturen, sagorna för att förstå vilka vi och andra är, varifrån vi kommer, vad vi vill. Samtidigt får vi inte glömma att de är just det, myter. Det stora i den lilla Raga är sättet han låter människorna komma till tals med sina egna berättelser, samtidigt som han väver in berättelserna, de kolliderande tankemönstren, de stora berättelserna och målen som drev folk dit och fortfarande driver på. Det är där Raga, i all anspråkslöshet, ger åtminstone en skissartad karta över vart vi alla varit och vart vi är på väg – islands in the stream, that is what we are, eller kan vi välja våra mål och navigera?

Det sägs att om vattennivåerna fortsätter stiga kommer många av nationerna i Söderhavet att försvinna fullständigt. Då lär vi säkert hitta på historier om det också; tragiska, episka berättelser om ett paradis som gick förlorat för alltid. Det vore skönt om åtminstone någon av dem nämner Charlotte Wèi Matansuè och hennes landsmän och -maninnor. Det har en betydelse vem som får sätta namn på saker, och människor är alldeles för viktiga för att tillåtas bli bara idealbilder.