Recension

: Allt är vind
Allt är vind J M G Le Clézio
2007
Elisabeth Grate Bokförlag
9/10

Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget

Utgiven 2007
ISBN 9789197658843
Sidor 417
Orginaltitel Révolutions
Översättare Ulla Bruncrona

Om författaren

Fotograf: Jacques Sassier/Mercure de Franc

Jean-Marie Gustave Le Clézio föddes 1940 i Nice och är bosatt i Frankrike och i New Mexico. Han har utgivit ett fyrtiotal böcker: romaner, novell- och essäsamlingar m.m. 1963 slog han igenom med sin debutroman ”Le Procès verbal” (Rapport om Adam, 1964). 1970-1974 levde han med en indianstam i Mellanamerika. Le Clézio är tvåspråkig: franska och engelska, men har valt att skriva på franska. Han fick Nobelpriset i litteratur 2008.

Sök efter boken

Det var den sista sommaren som han betraktade havet utan planer och utan framtid, bara det förflutnas skugga svepte över det som en rök. Havet glittrade mellan olivträdens blad. De gamla agaverna torkade sina sår i solen, skårorna som en lång rad kärlekspar hade lämnat, de banala lustiga små namnen som talade om några flyktiga ögonblick: Lili, Pierre, Christine. Till J, din för evigt.

Det är Nice och slutet av 1950-talet. Det är den unge Jean Marro, som i sin hemstad blickar ut över Medelhavet.

J.M.G. Le Clézios roman Révolutions från 2003, har nu översatts. Den har en del starka självbiografiska drag. Le Clézios förfäder bosatte sig liksom romanens Jeans förfäder på Mauritius och liksom Jean växte Le Clézio upp i Nice. Likaså får man känslan av att huvudpersonen har samma utseende, livsinställning och delvis kanske samma personlighet som Le Clézio själv. Vad som för övrigt är direkt självbiografiskt vet jag inte. Det är en mycket innehållsrik och på många sätt storslagen roman, den lyckas behandla många aspekter av mänskligt liv och många levnadsöden i flera olika länder.

Allt är vind handlar till en början om Jean Marros tillvaro i Nice i slutet av 1950-talet, hans tankar om och fasa inför kriget i Algeriet. Han vill, liksom så många andra, göra allt för att slippa bli inkallad. Det handlar om hans planer inför framtiden, hans flickvänner, hans vänner, hans rastlöshet och längtan bort. Handlingen förläggs senare även till 1960-talets London och Mexico. Mycket viktig i Jeans värld i Nice är en kvinnlig, blind och gammal släkting, som han besöker i hennes nedslitna lägenhet. Hon berättar för honom om släktens tid på den paradisiska ön Mauritius, där hon själv växte upp, men som hon tvingades lämna i början av seklet när familjen gick i konkurs. Jean är mycket intresserad av hennes berättelser och lyssnar andäktigt. ”Allt hon har upplevt, allt hon har varit med om har han nu i sitt hjärta.” Romanen verkar uppmana, riktigt inpränta, hur viktigt och fascinerande det kan vara att lyssna på berättelser om en släkts, en familjs förflutna, berättelser som alla människor med lång livserfarenhet skulle kunna förmedla till sina unga släktingar bara dessa vore intresserade och ville lyssna.

Romanen berättar också parallellt om Jeans anfader och hans familj, han som utvandrade till Mauritius i slutet av 1700-talet. Romanens tema är också tiden, vad den gör, hur den förändrar människor och platser. Romanen tar stark ställning mot krig, mot kolonialismen, mot slaveriet, mot exploatering. En slav berättar om sin fruktansvärda tillvaro. Berättarperspektivet växlar mellan tredje person och jagform beroende på vem det handlar om.

Naturen har en central plats i romanen. Havet, solen, himlen, vädrets växlingar. Där finns också sorgen över fällda träd, eukalyptusträd, ebentholz- och lebbachträd, som alla fälls när släktingarna måste lämna sitt hem på Mauritius:

Nästa dag sände Chemin sina skogshuggare för att fälla alla träd, han ville jämna allt med marken och stycka området i tomter. Och varje gång ett lebbachträd stupade lät det som ett skrik av smärta och du täppte till öronen för att slippa höra …

I Nice upplever Jean att en gammal olivlund, som han är väl förtrogen med, tagits bort på grund av husbyggen. Detta fäster jag mig särskilt vid, eftersom jag själv har en plågsamt påtaglig erfarenhet av något liknande: helt nyligen utplånades den skog strax söder om Värnamo, som jag växte upp i närheten av, tillsammans med ett område av mängder av hundra år gamla, höga, tätt växande enar, för att ett industriområde och köpcentrum ska byggas, som ytterligare ska smutsa ned vår planet. Protesterna hade ingen verkan.

Le Clézio beskriver vad som hänt den olivlund, dit Jean brukade gå:

I Olivlunden, där grävskoporna har raserat allt, skall Gethsémanibygget snart vara klart (besök visningslägenheten!). Jean letar förgäves efter den gamla aloen där han en eftermiddag, när saknaden kändes för svår, graverade de magiska orden med vilka Santos Balas signerade sina tavlor: ANAXAGORA SERA. Ingenting återstår. Bara ett mer eller mindre svartbränt olivträd i utkanten av området. Filosofernas sol har inträtt i sin förmörkelsefas. Jean tänker att det skall dröja innan den lyser upp på himlen igen.

Ja, det lär nog dröja. Tills dess får vi alla vara tacksamma över att det finns sådana författare som J.M.G. Le Clézio.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2008-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-07 15:09

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2809

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?