Åtta år gammal anländer författaren till Nigeria tillsammans med sin mor och bror. Där möter han sin far, en man som känns som en främling för honom. Familjen har levt ofrivilligt åtskilda under hela andra världskriget. Modern och sönerna har levt isolerat hos morföräldrarna i Frankrike, medan fadern har upprätthållit sitt arbete som läkare i vidsträckta områden i Nigeria.

Mötet med det nya landet blir omtumlande.

Det var här, i detta landskap, jag levde mitt fria, vilda, nästan farliga liv. En rörelsefrihet, en frihet i tanke och känsla som jag aldrig senare har erfarit. Fast minnen är kanske inte att lita på. Jag kanske mera har drömt än upplevt min totala frihet.

Fadern är auktoritär och bröderna måste följa de regler han sätter upp. De går inte i skola, utan modern undervisar dem i hemmet. Men när fadern arbetar har de även gott om tid att disponera som de vill. De springer ut på savannen tillsammans med de andra barnen i byn. De utforskar omgivningarna.

När författaren vandrar tillbaka i tankarna minns han årstidernas våldsamma växlingar, ett annat förhållande till kroppen, en oblyghet.

Som barn brukar man inte ord, och orden förbrukas inte. Det är en tid då jag lever långt från adjektiv och substantiv. Jag kan inte säga eller ens tänka: imponerande, ofantlig, kraft. Men jag kan uppleva vad orden avser.

Denna bok blir även ett försök att kartlägga faderns långa tid i Afrika, sammanlagt över tjugo års tid. Hur uppstod impulsen att resa till så avlägsna trakter? Och vad var det som fick honom att stanna kvar? Vi får följa föräldrarnas första gemensamma nyförälskade år i Kamerun. Här befann de sig ofta på resande fot, till hästs. Fadern antecknar avstånden på en egenhändigt ritad karta. De möter en del av Afrika där inte kolonisationen satt så många spår. Starka upplevelser av naturen och mänskliga möten. Vad är det som kommer att bli en vändpunkt i hans liv, när försvinner de första årens entusiasm?

Efter alla dessa år då far har känt sig stå afrikanerna nära, som en vän, en medlem av familjen, upptäcker han att läkaren ses som en del av det koloniala väldet, som en polis, en domare eller en soldat. Hur kunde det ha varit annorlunda? Att utöva läkaryrket är att ha makt över människor, och läkarkontroll är samtidigt politisk kontroll.

Fadern är mycket kritisk till kolonialismen och även efter att han lämnat Afrika för gott, följer han med intresse de olika ländernas kamp för självständighet.

Kanske träffar boken mig extra starkt för att jag själv mötte Afrika i unga år. Jag landade i Nairobi 1983. Kenya hade då varit självständigt i tjugo års tid och jag tyckte att många rester från kolonialtiden levde kvar. Det var en omskakande upplevelse av den orättvisa fördelningen av resurser i världen.

Den här boken berättar på ett spännande sätt om en svunnen tid. I boken finns även en del gamla fotografier. Den ställer samtidigt frågor kring det att vara främmande, på en ny plats, inför nya människor.