Krönika

Hur pratar vi om döden?

Är böcker en konstnärlig frizon, kan en författare behandla ett tema hur som helst? En bok är ett avgränsat och slutet universum. Så vad kan jag göra när jag smäller ihop bokryggarna efter avslutad läsning och har känslan av att något skaver.

Det finns ingen allmän reklamationsnämnd för böcker, du kan inte hävda att du känner dig lurad av baksidestexten. Det ingår liksom i den tysta överenskommelsen att boken kan ta dig med var som helst.

De senaste åren är det flera svenska böcker, och i synnerhet debutanter, som gett sig i kast med det något tabubelagda temat självmord och självmordsförsök. Jag tänker då exempelvis på Om natten av Pernilla Glaser, Happy Sally av Sara Stridsberg, Resa till Port Said av Lina Sjöberg och Dannyboy & kärleken av Daniel Åberg.

Naturligtvis måste det stå författare fritt att angripa vilka tema som helst. Samtidigt efterlyser jag mer diskussion runt HUR svåra tema angrips. Är alla sätt okej?

Jag kan tåla ganska mycket som läsare, av våld och dramatik, om jag samtidigt kan se en riktning i boken, att det finns en poäng med att gräva djupare i det obehagliga. Nu låter det kanske som att jag argumenterar för att all litteratur ska vara uppbygglig.

När det gäller självmord känner jag mig som en kompromisslös läsare. Jag vill aldrig, och då menar jag aldrig, uppleva att detta avdramatiseras, presenteras som något som bara sker i förbifarten. Jag vill att det alltid ska finnas en liten gnista hopp, som förmedlas till oss läsare, vare sig vi är nedstämda eller vid gott mod.

Det finns en orsak till att allmänheten inte informeras när någon hoppat i tunnelbanan. Att vi skonas från den förstahandsinformationen. Alla som upplevt att någon lämnat dem på detta oåterkalleliga sätt, vet att det är något som får stora konsekvenser för alla i omgivningen, att det är något man alltid bär med sig.

Jag önskar att all den förtvivlan fick tränga fram i litteraturen, att alla önskningar om att det hade kunnat vara annorlunda blev synliga och att det alltid fanns något som pekade i andra riktningar, visade på andra utvägar när allt känns svart.

Andrea Berge

Publicerad: 2006-04-02 21:24 / Uppdaterad: 2010-01-16 01:12

Kategori: Krönika

3 kommentarer

Det är ett intressant ämne du tar upp. Jag håller med dig om att det alltid ska finnas en gnista hopp. Jag tilltalas aldrig av konst, filmer eller litteratur som är rakt igenom mörka. Det är ändå hoppet som gör oss till människor, och när svåra saker skildras utan hopp framstår människan som ett viljelöst offer vilket skapar en människosyn jag inte vill kännas vid.

Alma Oregistrerad 2006-04-19 14:05
 

Vi väljer aldrig när var och hur vi börjar våra liv. Att välja när var och hur man avslutar sitt liv tycker jag inte i sig är fel. Anledningarna därtill kan ju däremot kännas olika välmotiverade för omgivningen.
Jag kanske inte kan reflektera över självmord i bokform men däremot från den egna kretsen. Visst önskar man att folk har ett bra liv….men när det aldrig blir bättre?
För anhöriga kan det bli en lättnad också. Ett slut på det obehagliga.

Jag funderar lite på den österrikiska kidnapparen som tog livet av sig…
Fanns hopp? Finns hoppet?
Vad ska man säga? Vad säger du?

Mitzi Oregistrerad 2006-09-14 13:07
 

Eg har lest d eit knippe kandidatar seier. D er alltid ein ambivalens, vil dø-vil leve. Altså støttar eg livet. Så då ville d vere fint om samvær med kandidatar vert skrive ned, slik at vi alle kan gi, også denne type førstehjelp.Klem)

Wenke Oregistrerad 2006-10-05 13:21
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?