Vem har inte lekt med tanken, att vara totalt övergiven, att kanske vara den sista överlevande, att vara helt utlämnad åt sig själv?

Denna bok tar sitt avstamp där, vi möter Ivan, en ung kille, när han upptäcker att alla andra människor är försvunna. Vad har hänt? Har de gömt sig? Kommer de tillbaka? Vi följer honom när han utforskar sitt revir, höghusområdet där han bor; lekplatsen med kojan, soprummet i källaren, gångvägarna och kullarna… Det är inga stora avstånd, det är en liten avgränsad del av världen.

Hur behåller du känslan av att vara verklig när det inte tycks finnas någon att prata med, ingen att dela dina upplevelser med? Ivan iakttar sin egen spegelbild, han fortsätter ringa till alla han känner även om de inte svarar, han återvänder till de gemensamma mötesplatserna.

När han sitter orörlig lyssnar han till den forsande tystnaden, som innehåller små ljud, skrik, småskrik, kanske kattens ylande, krafsande, bönande. Kanske är det skatan en bit bort som skriker eller en mås som glider förbi det öppna fönstret och hotfullt pressar ut luft genom strupen. Kanske det viner så för att jorden vrider sig kring sin egen axel med sådan fart, kanske solen har ett ljud när den steker honom och dessa hus i rader, stigar och fria ytor. Han öppnar munnen för att slippa ljudet, han gör som måsen: pressar fram ljud utan att forma några ord.

Boken rör sig framåt i tid, dag för dag. Inflätat i boken finns också en rörelse bakåt i tid, där scener från det förflutna spelas upp: igår, i förrgår o.s.v. På detta sätt får händelser och saker i nuet långsamt sin förklaring. Författaren kallar dessa delar av boken anamnes, vilket enligt ordboken betyder en sjukdoms förhistoria. En tredje byggnadssten i boken är kontrapunkterna, här väller texten fram, här finns inga minutiöst beskrivna scener, det är en flod av ord. Detta är den del av boken som ger mest utrymme för egna associationer kring bokens grundläggande tema. Kontrapunkt innebär ju musikaliskt en kombination av flera självständiga stämmor. Här sker en sammansmältning, du blir osäker på vem som säger vad, ja vem som talar överhuvudtaget?

Den här boken är skickligt uppbyggd, både när det gäller själva berättelsen och formen, den språkliga konstruktionen. Möjligtvis kan jag fråga mig varför en del personer som figurerar i boken ligger så nära klichéer. Här finns den kloka alkoholisten, som ger sin syn på livet, de hårda grabbarnas jargong, rå men hjärtlig som det brukar heta, den självuppoffrande modern. Tonen blir en annan, friare, när Ivan pratar med sin gode vän Vlad. Här finns också litterära hälsningar i form av citat, som är med och utformar bokens riktning. Det är citat ur böcker av Stanislaw Lem, Marguerite Duras och E. M. Cioran.

När så mycket av det vi är vana att förhålla oss till i vardagen skalas bort, när bruset försvinner, framträder detaljerna i det som finns kvar extra tydligt. Att texten ibland omärkligt flyter över i nya sinnestillstånd är ett bra grepp. Ibland vet jag inte som läsare om jag befinner mig i Ivans verklighet, om han hallucinerar eller drömmer.

På en djupare nivå upplever jag att boken ställer frågor kring teman som den rastlöshet som uppstår när man inte har något vettigt att sysselsätta sig med och hur stumt det kan bli i relationer där man alltid ska förbli cool och inte blotta vad man känner. Det är ett ganska dystert scenario som framträder, men det är dagsaktuella tema: kontaktlöshet, tristess, våld. Och samtidigt är det en bok fylld av längtan.

Han går. Gångbanan korsas av en annan. Vad var det han skulle göra? Ville han hem eller till kullarna? Gå rakt eller svänga av? Något är fel. Inte tänka. Kan ju inte.

Men känna: känsla av att inte leta efter något men ändå leta, leta.

Och alltid gå hem.