Det är nästan omöjligt att inte börja från början och citera inledningsraderna till Sofia Nordins En sekund i taget:

Jag flyr, springer nerför trapporna fast det inte finns någon som skulle kunna jaga mig.

Det finns faktiskt ingen. Alla är döda.

Ja, 13-åriga Hedvig flyr från de döda. Uppe i lägenheten ligger mamma, pappa och lillebror Ludvig. Alla döda i en mystisk pandemi, en feber som ingen utom Hedvig verkar ha överlevt. Hon måste bara bort från alla döda.

Men vad är livet om man är ensam kvar? Vem är man? Och hur ska man överleva?

En sekund i taget har redan jämförts med en rad böcker, och ganska olika böcker. Flera recensenter har nämnt Suzanne Collins Hungerspelen, någon har kallat den robinsonad, någon jämför med Richard Mathesons I am Legend (fast filmen, med Will Smith, av någon anledning) och själv tänkte jag först på David Jonstads fackbok Kollaps. Livet vid civilisationens slut. Någonstans där, i korsvägen, har Nordin skapat något ganska eget, en lågmäld, spännande och lite filosofisk historia, som det, vad jag förstår, finns anledning att hoppas på en fortsättning på.

Den har kallats dystopi eller snarare postapokalyps, en vardagsnära skildring av livet efter katastrofen, febern. Och det är spännande, faktiskt oerhört. Men här finns inga vampyrer eller zombier som lurar, bara det ganska överväldigande att försöka överleva i värld där villkoren radikalt förändrats. Hedvig har nästan över en natt gått från att käbbla med bästisen, hämta lillebror på dagis, grubbla över hur det egentligen känns att kyssas och sådana saker – till att hitta mat och värme och tak över huvudet.

Och så det här med meningen. Varför ska man fortsätta när allt är slut, om man är ensam kvar? Det är här mina tankar går till Matheson (boken), och huvudpersonens tröstlösa vardag. Skaffa mat, laga hem, överleva – men för vad? När alla man älskar är döda. Det är en sorg som nästan är omöjlig att bära, men som man ändå skjuter undan så gott man kan. Som man bär, för det finns ju ingenting annat att göra.

Det finns ett stråk av skrämmande, lockande frihet över det också. Att plötsligt vara befriad från ens vanliga självbild, från bästisens lite nedlåtande kommentarer, från den man är van att vara. Att i nya situationer faktiskt bli ny, växa, vara den som klarar av. En överlevare.

Men är hon verkligen ensam kvar, Hedvig? En dag syns främmande fotspår på gårdsplanen …