”Det finns faktiskt ingen. Alla är döda” var några av de första raderna i Sofia Nordins roman En sekund i taget, där huvudpersonen Hedvig tycktes vara den enda som överlevt en pandemi som på bara några dagar tagit livet av alla. Alla.

Men. Rent logiskt, om någon lyckats överleva, någon haft en motståndskraft, så borde det väl finnas fler? Frågan är bara var.

I En sekund i taget fick Hedvig så småningom sällskap på gården där hon inrättat sig och lärt sig skaffa mat och värme. Plötsligt var de två, med allt vad det innebär. Så, precis i slutet av den romanen – ja, det här är en recension av uppföljaren, det går liksom inte att undvika spoilers – stötte de på ytterligare en ung överlevare. Det här är hans bok.

Ante har levt under ett vindskydd i skogen sedan febern bröt ut. Han är halvt ihjälsvulten och genomfrusen och han har varit ensam. I månader har han varit övertygad om att han är den ende överlevande, men samtidigt i ständig flyktberedskap. Tänk om febern ändå kan komma ikapp honom? Om han äntligen möter någon och den personen bär på smittan?

När Hedvig och Ella ger sig till känna är Antes första impuls alltså att springa sin väg. Igen. Precis som han bara lämnade alla älskade, dödssjuka hemma i stan när sjukdomen först bröt ut.

Ändå sitter jag kvar. Som en idiot. En idiot med en konstig känsla som snurrar i magen och bränner i ögonen. Det tar flera sekunder innan jag fattar vad det är. Glädje. Det var så länge sen jag kände det.

Ante blir räddad av Hedvig och Ella, och Nordin undersöker varligt vad det egentligen innebär – fysiskt, att ha svultit och äntligen få äta mer än kroppen klarar av; mentalt, att nästan ha gett upp men våga hoppas igen. Och så socialt: att plötsligt vara tre förändrar dynamiken även mellan tjejerna. På sätt och vis skulle man kunna säga att de blir tjejer först här, när någon som inte är det kommer till.

Nordins apokalyps är lika mycket extrem situation och kampen för överlevnad (ofta på ett ganska mysigt sätt, men inte utan att allvaret och slitet glimmar till), som vardaglig tonårsskildring. Precis som i En sekund i taget gör hon det skickligt här, med precision och tålamod. Tempot passar kanske inte alla, men jag tycker inte det blir tråkigt en sekund. Relationer och karaktärer utvecklas, och sakta men säkert utvidgar sig den begränsade världen: Hur många överlevare finns det egentligen? Är de som finns verkligen immuna mot febern?

Är alla välvilliga? Kan man ta hand om alla? Vad händer om maten eller veden eller vattnet inte räcker? En stuga kan bli en för trång på så många olika sätt.