Recension

: Pappa-mamma-barn
Pappa-mamma-barn Jonas Rasmussen
2013
FEL Förlag
9/10

Ibland är det fruktansvärt att bli förälder, när man tänker efter …

Utgiven 2013
ISBN 9789187315039
Sidor 56

Om författaren

[caption id="attachment_60559" align="alignnone" width="179" caption="Fotograf: Matilda Eliasson"]Fotograf: Matilda Eliasson[/caption]Jonas Rasmussen är verksam som översättare av dansk lyrik. Rasmussen har även låtit publicera ett fåtal monografier under pseudonym. Pappa-mamma-barn är hans debut i eget namn.

Sök efter boken

Pappalitteratur, pappalyrik. Att bli pappa till ett barn. Eller snarare att vara pappa. Jag har själv inga barn och kan därmed inte helt föreställa mig hur det känns. Känsligt är det, förstår jag. Men nu har jag äntligen fått en lagom lättsam inblick, tack Jonas Rasmussen! för diktsamlingen Pappa-mamma-barn. Lättsam pappalyrik. Men jag gillar det, skoj och allvar, djup och skal. Och jag skrattar. Inte hehe, utan snarare sporadiska tokskratt. Ja, ni fattar nog. Förmodligen hade jag läst dikten annorlunda om jag själv haft barn, om jag själv varit pappa. Självklart är inte tanken på att vilja slå en 1½-årig bebis rolig. Men läs detta:

Jag har aldrig suttit med min älskade som vid frukostbordet och skakat i hela kroppen av frustration över att han bara skriker och inte vill äta eller ens låta mig mata honom

Jag har aldrig med våld tryckt in Sempers burk-lasagne i min älskade sons mun

Haha! Vilken bild jag fick! Fruktansvärt, men underhållande. Förlåt, men det här är faktiskt skoj, inte helt okej, men – ändå roligt. Kanske råkade jag läsa in ett ”en” före Sempers burk-lansagne. Men även som det står utskrivet – skoj.

Boken är uppdelad i två delar, plus en tredje del som följer med genom hela diktsamlingen. Första delen heter ”pappa” skrivet i fonetisk skrift. Som sonens läte, pappa. Del två döpt till ”mamma”, som också är utskrivet fonetiskt. Rasmussen har tagit hjälp av Martin Persson, doktorand i Nordiska språk på Stockholms universitet, som har transponerat en hel del ord, ljud och skrik i boken till fonetisk skrift. Varför vet jag inte, men förmodligen kul för poeten och för bättre skolade. Men det stör inte särskilt. Löpande finns ett notsystem som leder till tredje delen: ”Biprodukter”. Här möter läsaren ett gränsland och ett helt annat språk. Större allvar. Avskalat och modernt, som dikter ser ut nu för tiden. ”Biprodukter” ger substans och skapar välbehövliga pauser i läsandet. Biprodukterna, not-dikterna finns med på vänstra sidan i uppslaget, närmre hjärtat (om man vill övertolka).

Första delen inleds med ett ”Förlåt”, sedan följer en rad påståenden, skrivna som ”jag har …”

Jag har det bra
Jag har en son
Jag har en son som jag älskar

Och så vidare.

Andra delen inleds: ”Jag har aldrig sagt förlåt.” (Vilket han redan gjort i första delen.) ”mamma” är skriven med utgångspunkt i en välkänd dryckeslek: ”Jag har aldrig …” En lek som har avslöjat många hemligheter, driven av alkohol. Ett exempel som står på omslaget är (not 0) ”Jag har aldrig slagit ett barn.” Alla i leken som har slagit ett barn får då ta en klunk ur sin dryck. En välkänd lek. Jag har aldrig själv lekt leken – och här borde jag således svälja lite sprit, för det har jag.

Jag har aldrig suttit vid köksbordet och sagt att jag älskar min fru och jag älskar min son, men jag hatar att vara förälder
Jag har aldrig haft dialoger i huvudet där jag skäller ut en annan människa efter noter för att jag inte tordes göra det på riktigt
Jag har aldrig lett, nickat medhållande och fortsatt konversationen med en annan människa när jag egentligen bara har velat säga ”Du måste vara fullkomligt jävla dum i huvet” och gå därifrån

Rasmussen är en ordfascist. På ett bra sätt. Hans diktsamling känns som en strategi för frigörelse och bekräftelse. Han har tidigare skrivit under pseudonym. Pappa-mamma-barn är Rasmussens debut i eget namn. För mig tog det inte mer än några sidor innan jag hade satt diagnosen ADHD med släng av Aspergers syndrom och lite OCD (tvångstankar). Men helt naturligt, det är ju inte lätt att bli pappa. Det skapar nytt tänkande och processer som jag nog inte helt förstår. Men en sak är klar: Han älskar verkligen sin son och sin fru.

Men. Tankarna kommer ändå.

”Jag har aldrig känt självförakt” (Med en hänvisning till Not 10.)

Ibland upplever jag dikten mer lik en psykologisk självskattningsenkät än en dryckeslek. Men även detta gör texten intressant. Vad vill poeten egentligen avslöja och inte? Vill han styra läsningen ifrån sin egen förmodade diagnos, sin känsliga, oroliga själ – sin ångest? För det är kanske mer tabu att skriva ut än det allmänmänskliga tänket. Pappaångest liksom, pyttsan!

Not 10

Vi tar bara vägen
dit vägen lurar foten

Jag vill ta mark igen
låta det drivas ur kroppen
som månen ur ljuset
som orden som aldrig velat annat
än att sammanföras
och uttalas med emfas

Barnet som föddes kan inget annat:
andas in
skrika ut

Vi låtsas inte om det: tankarnas röster och gråt
de stötta kanterna
kring det tysta dånet

Det är sällan någon vågar skriva ut sina tankar så konkret och med ett så öppet hjärta. En förälders tvångsstyrda fantasi som aldrig ska-få-ha tänkts – men som alla föräldrar förmodligen har. Som den värsta möjliga tanken. Författaren Andrzej Tichý uttrycker det såhär: ”Tanken på att hoppa ut framför tåget eller kasta barnet från balkongen är kroppens sätt att varna för en potentiell farlig situation. Outhärdlig sorg.” (Omsorgen 2013).

Jag har aldrig velat slå sönder lägenheten fullkomligt med ett baseballträ av aluminium eller med vad fan som helst
Jag har aldrig tänkt att det är för att jag är så orolig som jag blir så förbannad
Jag har aldrig tänkt att det är för att jag blir så förbannad som jag är så orolig
Jag har aldrig funderat över vad som egentligen vore mest skrämmande

Det är vågat att skriva ut sina tankar så ärligt. Och vidare att ge ut dem i dikt. För som förälder erkänner man dem sällan, när man är i full fart att leka vuxen och stabil. Därmed förnekas och förträngs drömmar och tankar som egentligen är helt naturliga. Att ge sin bebis en snyting. Hålla för munnen när den skriker. Ytterst få skulle faktiskt göra det. För det handlar ofta om katastroftänk; tänk om … vilket är ytliga rädslor; och där djupet inom oss människor, vår empati och kärlek gör det givetvis omöjligt att genomföra tankarna. Då skulle man hamna bortom det naturliga.

Men de finns, och det är skoj och frigörande att läsa det utskrivet. I alla fall för mig som är lyckligt barnlös, ensam och glatt tanklös.

Jag har aldrig drömt att min älskade son dödat min älskade fru genom att hugga en ispik eller skruvmejsel genom hennes huvud
Jag har aldrig drömt att jag, i min tur dödat min älskade son genom att hugga en ispik eller skruvmejsel genom hans huvud
Jag har aldrig vaknat svettig och kissnödig, med en kvävande smak av hår och döda djur

Lugn. Det är ju bara drömmar. Det är bara tankar. Nedskrivna. Poetiska.

Håkan Kristensson

Publicerad: 2013-07-16 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-16 09:59

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5310

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?