Så definieras termen etyd. Musiktermer återkommer i Lars Gustafssons (1936–2016) sista diktsamling Etyder för en gammal skrivmaskin och tillför många betydelser när man förstår dem. Redan i titeln lägger han pianots klaviatur på skrivmaskinens.

Gustafsson tänker på saker, tittar på saker, kommer ihåg saker. Det är ofta lättsamt, eller rättare sagt: inte särskilt esoteriskt, fastän det på fler än ett par sidor handlar om det enkla, konstiga besjälandet av ting.

I en dikt om en gammal almanacka känner jag till exempel igen den svårfångade frustrationen i att ett föremål kan förlora något det en gång hade och så bara vara ett föremål. Almanackor, tidens trolösa vittnen, kallar Gustafsson dem. Det var ju de som fick en att känna så mycket, även när de var tomma – fattar de inte att de inte bara kan tystna sådär?

Gustafsson fortsätter hitta saker. Gamla bokmärken, platser i minnet, små insikter om vad olika tider på dygnet innebär. Men det är inte vemodigt bara för det, tvärtom är det nästan lite dokumentärt, men knappast känslokallt. Ibland blir det vagare och det övergripande temat närmar sig successivt döden, precis som poeten själv gjorde när han färdigställde diktsamlingen.

Jag har tillbragt mitt liv
med att ordna alfabetets bokstäver
[…]
och så den tjugonionde:
den tomma bokstaven mellan orden.
Och den saknar namn.
Liksom noll har den inget värde.
Och därför är den ovärderlig.

Dessa Etyder för en gammal skrivmaskin kan alla läsa. De är inte svårare än vad man gör dem till.