Li har precis vaknat och medan mamma reder ut tovorna i hennes hår berättar hon om allt hon drömt under natten. Det ostyriga, vilda hårtrasselet får också bli sinnebilden av drömmarnas väg – den där allt annan än snörräta, logiska turen mot slutmålet. Li följer efter sin vän Lotta över uppslag med hisnande perspektivskiften – hon är på taket på en skola, på en blåmålad buss, i ett badkar som flyter ut i världshavet. En färd där det som är välbekant blandas med det som är främmande, stort blir smått och såväl fjärilar som monster dyker upp.

Att låta en dröms skeende utgöra berättelsen är inte helt ovanligt i bilderboken. Det liknar också de böcker där en påhittad godnattsaga eller en lek får vara historien, som i Joar Tibergs och Sara Lundbergs Vi springer eller Jonatan Brännström och Joanna Hellgrens Blixtslukaren. Det kan fungera bra, men också ibland vara lite intetsägande rent berättelsemässigt, eftersom det ofta saknas röd tråd. Om det fungerar eller inte beror då ofta på illustrationerna.

Här lyckas Sara Gimbergssson väl med att skapa både rörelse, ro och spänning i bilderna. Olika uppslag domineras av olika färger, flickorna befinner sig ibland i centrum och ibland i periferin i bilderna, och perspektiven är ofta lite skeva, och förstärker därmed det vilda och äventyrliga. Samtidigt är det en trygg bok, bara vid något enstaka tillfälle verkar Li orolig eller rädd. Kanske beror det på att så många av de ting och varelser som förekommer i drömmen härrör ur hennes vardag, vilket Gimbergsson visar genom att i de bilder som skildrar Lis verklighet, sovrummet, lägga in exempelvis fjärilarna från drömmen som ett mönster i tyget på hennes påslakan. Kanske också på att själva situationen är så trygg: ett barn som berättar om sin dröm för en lyssnande, omhändertagande förälder.

Sedan funkar texten också ovanligt bra den här gången. Solja Krapu-Kallio är poet och skriver här på rim, och det är såklart fläckfritt och smidigt utfört. Men också roligt, för hon använde aldrig några ”säkra ord” bara för att få ihop rimmen, eller anpassar sig efter dem (i alla fall märks det inte), utan använder sig av ett rikt ordförråd och egenpåhittade ord i en rytmisk, stilsäker blandning. Så här låter det i bokens inledning när mamman pratar med Li:

Vad drömde du om på din kudde i natt,
vad drömde du om, lilla Li?
Säj mej, hur kan det komma sej att
en kam inte kommer förbi
alla härvor och fnurror och knutar och ludd
som säkert är flera miljoner,
så ditt huvud ser ut som en trasselsudd
av drömmar och bandmakaroner?

Det är alltså både äventyrligt, tryggt och språkligt roligt att följa med Li i drömmen. Att använda det trassliga håret som metafor funkar också väl bildmässigt – inte så konstigt kanske eftersom en metafor ju är just en språklig bild. Förekomsten av det trassliga håret ger också berättelsen möjlighet att finnas: medan mamman reder ut håret skapas en situation där hon och dottern har möjlighet att vara nära och lyssna på varandra.