Recension

: I det yttersta
I det yttersta Viktoria Myrén
2015
Ordfront
4/10

Försvinner i havsvindar och ord

Utgiven 2015
ISBN 9789170378355
Sidor 220

Om författaren

Viktoria Myrén
Foto: Melker Dahlstrand

Viktoria Myrén (f. 1971) är bosatt i Rönninge utanför Stockholm. Hon arbetar som frilansjournalist med inriktning på internationella frågor, föräldrar och barn samt litteratur. Hon är också skrivpedagog med inriktning på intuitivt skrivande. Tidigare har hon utkommit med romanerna I en familj finns inga fiender (2009), som nominerades till Borås tidnings debutantpris, och Iris (2011).

Sök efter boken

Fyra vänner tillbringar en helg tillsammans på en ö i skärgården. Nora är ihop med Hannes, Kim är ihop med Marc. Men Hannes och Kim har också haft en relation, och när Marc fått i sig några öl börjar han snegla extra mycket på Hannes. Nu ska de prata ut och komma ännu närmare varandra. Ni vet, en sådan där helg som ska lösa allt, men som alla innerst inne vet bara kommer bli jobbig.

En morgon är Hannes försvunnen. Båten också. Har han lämnat ön självmant eller varit med om en olycka?

Upplägget är klassiskt. Skärgårdmiljön och människor strandsatta på öar är ett sceneri som för tankarna till såväl August Strindberg som Agatha Christie. Mest av allt tänker jag ändå på ett mer nutida exempel, John Ajvide Lindqvists e-bok Tjärven, där ett kompisgäng från gymnasiet träffas för att fira midsommar på en ö i närheten av Ålands hav. Snart är både deras båt och mobiltelefoner borta. De drunknade kommer upp ur havet och idyllen förvandlas snabbt till en skräckfilm.

I Viktoria Myréns berättelse är det inte zombies som jagar huvudpersonerna. Snarare utlöser Hannes försvinnande något inom dem, existentiella kriser som ställer relationerna dem emellan på sin spets. Nora, Kim och Marc tar alla på sig skulden och rannsakar sig själva. Självklart drar ett oväder in över ön, och den svenska skärgården blir en väl tydlig symbol för hur något romantiskt slås i bitar. Människorna står handfallna inför naturen och måste blotta sitt innersta.

Viktoria Myrén arbetar även som skrivpedagog, och leder bland annat kursen Skriv med mindfulness. På sin hemsida beskriver hon känslan av att ”se människor släppa prestationsångesten och hamna i ett läge där de bara skriver, skriver, skriver…” Visst är det tydligt att Viktoria Myrén arbetar med språk och är skicklig med ord. Med I det yttersta brister dock själva romanbygget. Berättelsen håller inte ihop, och det är just språket som drar ner det hela. Orden verkar bara ha fått flöda utan att sedan bearbetas. Resultatet blir många partier med långa meningar fulla av kommatecken, som i stället för att driva berättelsen framåt och bygga upp en spänning går i cirklar och drar ner tempot. Trots den relativt korta längden upplever jag därför ett motstånd under hela läsningen. Jag har svårt att komma in i berättelsen och framförallt svårt att engagera mig för någon av karaktärerna. Allt flyter ihop, och spänningsmomentet går för mig helt förlorat.

Den karaktär jag trots allt bär med mig är Nora, mycket på grund av partiet där hon äter upp Kims limpa bröd. Räknar först brödskivorna för att det inte ska märkas att hon tagit, men har snart ätit upp hela. Här är Myrén skarp i sin gestaltning av hur Nora både förlorar och tar kontrollen över situationen. Hon slutar att bry sig om vad de andra ska tycka och ser för första gången till sina egna behov. Jag önskar att I det yttersta bjudit mig på fler sådana personporträtt. Istället har de redan för länge sedan försvunnit med havsvindarna.

Daniel Mårs

Publicerad: 2015-09-21 00:00 / Uppdaterad: 2015-09-20 16:08

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6269

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?