Med Amos och Soma har Ulf Stark skrivit en riktig ursaga. Med drag av mytologi och en berättarton som har den där distinkta sagokänslan. När eldflugorna dansar om kvällen berättar den äldsta apan sagor, och den sagan aporna tycker bäst om är den om Amos och Soma. Det är en kärlekshistoria, om den ursprungliga symbiotiska kärleken, om de två aporna som spenderar all tid tillsammans och inte kan leva utan varandra. Mycket riktigt har boken också undertiteln ”Sagan om den stora kärleken”.

Det är också en saga om en resa. För bortom bergen, skogen och floden vet aporna att det växer äppelträd med de allra godaste äpplen. I sagan om Amos och Soma reser Amos iväg för att finna dem, medveten om att det är farligt: träden står i en hemsk mans trädgård, en man som tillfångatar apor och kanske till och med dödar dem. Men han vill ge äpplena till sin kära Soma, och för hennes skull trotsar han faror, som hon också tvingas trotsa för att rädda honom när han fångas.

Det här är en vacker, rogivande och mästerlig saga. Den är dramatisk, men berättarrösten är trygg och ingjuter ett välbehag i läsaren som inte försvinner ens när man bli orolig för vad som ska hända. Anna Höglunds bilder är milda, mjuka akvareller som går i olika färgtoner på de olika uppslagen, och som också ger en känsla av en slags ursprunglighet, ett tillstånd som kanske bara kan finnas i sagorna, där avstånd är relativa och kärleken övervinner allt. Här finns magi, här finns omtagningar som stöder historien, här finns sagans närmast hypnotiska effekt som drar in en och får en att fortsätta läsa. Fint och tidlöst.