Recension

: Skuggbarnen
Skuggbarnen Ulf Stark Anna Höglund (illustratör)
2014
Bonnier Carlsen
9/10

En appell för fantasin

Utgiven 2014
ISBN 9789163877452
Sidor 34

Om författaren

Ulf Stark är född 1944 och uppvuxen på Söder i Stockholm. Det stora genombrottet fick han med Dårfinkar och dönickar 1984. Sedan dess har han etablerat sig som en av de största barn- och ungdomsförfattarna i Sverige med bland annat Kan du vissla Johanna? och Min vän Percys magiska gymnastikskor. Flera av hans berättelser har också filmatiserats.

Sök efter boken

Vad händer om skuggorna försvinner? Det är frågan i denna bilderbok, och den är ödesdiger, för utan skuggorna försvinner visserligen mörkret, men också drömmarna och sagorna, för dessa saker hänger ihop. Kvar blir ett somatiserat folk av ständigt leende människor – utan oro, men också utan omtanke och engagemang i det som finns omkring dem.

Att skuggorna försvinner är Skaparens verk. För detta är till sin form en skapelseberättelse, som inleds med att Skaparen ger liv åt djur och växter, skapar solar och planeter, och sedan lämnar dem att utvecklas fritt medan hen vilar. När hen vaknar igen ser allting fint ut, utom de där fula fläckarna som finns under allting. Skaparen bestämmer att skuggorna får bo på ena halvan av jorden, och alla människorna på den andra. Det leder som sagt till ett lyckligare folk, och Skaparen blir nöjd.

Men bokens huvudpersoner, en pojke och en flicka, känner att det är något som saknas. Det blir inga fler godnattsagor, det blir ingen riktig glädje eftersom det heller inte finns någon sorg. Pojken börjar gå i sömnen och leta efter sagogestalterna som Flickan brukade berätta om. En dag är han borta och Flickan ger sig ut för att söka efter honom.

Det mytologiska anslaget är starkt i Skuggbarnen, liksom också i andra böcker av såväl Ulf Stark som Anna Höglund. Att berätta sagor är något ursprungligt som har mycket med trygghet, hemkänsla och att hitta en plats i världen att göra, och det är en vacker tanke att koppla dessa sagor till det mörka i tillvaron – utan skuggor inga nyanser, utan sorgen ingen anledning att någonsin vara glad. Utan fantasi och osäkerhet ingen spänning och magi skulle man också kunna säga, och vad är då meningen med tillvaron? När skuggorna slutligen kommer tillbaka berättar Flickan åter sagor för Pojken, och då infogas deras egen berättelse i raden av traderade myter, ett snyggt slut som betonar den cirkeltanke som hela boken bygger på.

Anna Höglunds bilder följer också dessa mytiska mönster: dels det cirkulära, dels det dualistiska, där mörker och ljus till exempel återspeglas i en helt ljus framsida och en helt mörk baksida. Också inne i boken finns mörka uppslag, där man kan urskilja allsköns skuggor som flutit ihop till ett ”väldigt blåsvart moln”, som texten uttrycker det. Här finns tuppens, elefantens och ugglans skuggor, men också Pojkens och Flickans, allt svagare i avsaknad av sina mänskliga följeslagare.

Att det hela ordnar sig bygger till slut på just det: att Pojken och Flickan inte klarar sig utan sina skuggor och sina sagor. Detta uttrycks också i tecknarstilen, där de två avbildas helt som tecknade gestalter, medan övriga ”lyckliga” människor i kollagestil får låna ansikten och ibland även kläder från amerikanska femtiotalsillustrationer av typen ”hemmafruar i tvättmedelsreklam”. Det är soligt och rosigt och proportionerna är perfekta, medan Pojken och Flickan med sina skevheter och stora ögon framstår som långt mer levande. Den enda gestalt jag har lite svårt för är Skaparen själv, som med sin kropp i form av en rund boll med ögon, näsa och mun på är lite för lik Gubben i månen för att riktigt framstå som den könsöverskridande varelse Hen är i texten.

Sammantaget är detta en riktigt stark appell för fantasin och en bildmässigt spännande och ibland hisnande gestaltning av den värld som är vår. Inte minst är det också en påminnelse om att det som på ytan ser ut som det rätta att göra – till exempel att sopa bort de fula skuggorna och skapa en alltigenom lycklig värld, om man nu råkar vara en allsmäktig Skapare, eller att förbjuda inopportuna åsikter, om man är en mera världslig härskare – inte alltid är det.

Alice Thorburn

Publicerad: 2015-01-28 00:00 / Uppdaterad: 2015-01-26 22:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6007

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?