Recension

: Skraplotter
Skraplotter Kerstin Ekman
2003
Albert Bonniers förlag
8/10

Det gråa är inte utan liv

Utgiven 2003
ISBN 9100580880
Sidor 392

Om författaren

Kerstin Ekman föddes 1933 i Risinge församling. Hon är filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet, skoglig hedersdoktor vid Sveriges Lantbruksuniversitet och ledamot i Samfundet De Nio. År 1978 valdes hon in i Svenska akademien men avbröt sitt arbete där 1989 p.g.a. Salman-Rushdie-affären. Debuten kom 1959 med 30 meter mord. Ekman bodde under många år i Jämtland och norrländska teman återkom i hennes författarskap, bland annat i trilogin Vargskinnet. Sista delen av trilogin, Skraplotter, utkom 2003 och belönades med Augustpriset. Bland hennes andra verk finns Kvinnorna och staden, fyra romaner som utkom 1974-1984, Händelser vid vatten (1993), Gör mig levande igen (1996), Herrarna i skogen och Grand final i skojarbranschen (2011).

Sök efter boken

Huset har gråa eternitplattor. En liten detalj, men ändå anger den tonen i romanen Skraplotter.

I trilogin Vargskinnet av Kerstin Ekman ligger centrum för händelserna i huvudsak i glesbygdens Jämtland. I den andra romanen drivs personerna iväg till Norge, Småland, Stockholm och Sydeuropa. I tredje delen sträcker sig bågen utanför Europa. Ett besök sker i Indien som för att visa hur vårt resande blivit globalt.

Ingefrid är barnbarn till barnmorskan Hillevi som flyttade till Jämtland vårvintern 1916. Hon ärver plötsligt flera miljoner svenska kronor. En advokat har efter många år av sökande funnit henne i Stockholm. Arvet kommer som en överraskning eftersom Ingefrid inte visste vem som var hennes biologiska mamma. Mamma Myrten ärvde skogsskiften och fastigheter efter Hillevi, och vid sidan av de värdefulla skogsägorna drev hon ett pensionat i Svartvattnet.

Ingefrid arbetar som präst i Stockholm och lever med sin adoptivson. Engagemanget har falnat. Hon verkar sakna tuggmotstånd som hon kompenserar med välgörenhetsarbete i Indien. Arvet från Myrten vill hon snabbt skänka bort till projekten som finns på andra sidan jorden. Men Jämtland kommer i hennes väg.

I fjällbyn träffar hon 91-årige konstnären Elis/Elias. Med åren har han utvecklat en vresighet. Han ser sin skröpliga kropp och upplever hur manligheten krymper:

När förhårdnader och inväxta naglar börjat vålla smärta hade han blivit tvungen att acceptera fotvården, fast han aldrig hört talas om nånting löjligare. I alla fall på karlar.

Han är vän med Kristin/Risten som var Myrtens fostersyster. Men de känner inte till varandras hemligheter, vilket ibland väcker Kristin/Ristens förargelse. Myrtens graviditet var en nyhet även för henne. Kristen/Risten blev själv föräldralös som barn och hennes föräldrar var av samisk släkt. Här förskönas ingenting när hon betraktar de färgstarka sametraditionerna. Hennes son anklagas för ett naturskyddsbrott och vid sådana grå rättegångar deltar inte de vackert klädda renägarna. Konjunkturpolitiker och samer kräver sitt offer, vilket tycks vara hennes son den här gången.

Sökandet förenar de tre huvudpersonerna. De försöker skapa sig en helhet av sina identiteter och famlar efter att stå på en stadigare grund. Förvisso har de uppnått materiell trygghet men varför är frågorna som rör livets essens fortfarande så starka?

Var hör en person hemma? Hur får man fäste i tillvaron? Hur nära kan man komma en annan människa?

För Ingefrid handlar kampen om tron, som består av två sidor. Å ena sidan konkreta handlingar som underlättar för en annan medmänniska. Å andra sidan intellektuellt tänkande, något som hon led brist av under sin uppväxt. Men nu har hon kommit till vägs ände. Hon upplever ett stort Ingenting. Värst är det efter en olycka som kunnat leda till hennes svåraste förlust. Allt gick bra i sista stund. Likväl känner Ingefrid ingen tacksamhet. Vad betyder detta Ingenting som varken ger henne ångest eller tacksamhetskänslor?

Ekman kan gestalta det inre sökandet på många sätt. Lyhört nyttjar hon bilder från naturen eller konsten. Här i den tredje delen av trilogin gestaltas även hur människan finner tröst i musiken. Den som vi hör under kyrkvalven eller den som jojkas av en gammal morbror med väderbitet ansikte.

Jag vill även lyfta fram humoristen Kerstin Ekman. När Ingefrid träffar syföreningstanterna har de nyss önskat en bok för högläsning. I pratet kommer också en önskan om hur söndagarna ska vara:

Å vanliga gudstjänster, var det en som sa.
Har dom varit ovanliga?
Ja, dä ha vöre temagudstjänster.
Under jakten va dä älggudstjänst.
Dä va älghorn och granar i kore. Å prästen hade jaktdress.
Kamoflaschjacka å skinnböxer.
Men vi vill inte ha sånt. Vi vill ha vanlig högmässa. Som i da.
Förra åre hadd prästen som va då, klädd ut seg te påskkäring. Hu kom på skoter te ett bröllop i Roland Fjellströms hotell.
Ett par av dem fnissade åt påhittet men stämningen var i grunden upprörd.

Svenska kyrkan ska nog hålla sig borta från nymodigheter och jippon. Människans inre våndor och glädjeämnen räcker gott och väl att fylla ut årets alla söndagar.

Kerstin Ekmans berättelser fylls inte av misär. Livet är både förluster och förlustelser. Inte så mycket svett mellan kropparna när vi åldrats, däremot kan det glöda när två själar varsamt dansar till 78-varvsskivorna som spelas på trattgrammofonen. Och någonstans här tycks cirkeln slutas. En människa känner sig hel igen.

Lena Nöjd

Publicerad: 2020-05-09 00:00 / Uppdaterad: 2020-05-08 23:28

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #8101

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?