En kvinna som lyckades göra sig respekterad både som konstnär och som naturvetare redan på 1600-talet? Som inte bara gav ut böcker utan också reste i kolonierna och kartlade exotiska djur och växter där? Det är inget direkt etablerat koncept.

Maria Sibylla Merian (1647-1717) kom förstås inte från ingenstans. Som dotter i en relativt välbärgad och bildad familj i Frankfurt, med en far som var berömd etsare och en styvfar som var känd målare, hade hon förstås förutsättningarna. Relativt sett.

Merians liv och verksamhet var allt annat än konventionell. Utta Kepplers Fjärilsdamen, utgiven första gången 1962 men först häromåret översatt till svenska, är däremot en högst konventionell historisk roman. Den följer Merians liv från den första gången hon väcker uppmärksamhet som passionerad ung flicka på stöldräd i grannens dyrbara tulpanrabatt och fram till hennes död som välrenommerad konstnär och kolonialresenär.

Fjärilsdamen bottnar uppenbarligen i engagemang och pålästhet. Keppler kunde förmodligen såväl biografi som konstvetenskap, vardagslivsbetingelser och mentalitetshistoria på sina fem fingrar. Frågan är väl egentligen om en historisk roman är det bästa formen att hälla all denna historiska entusiasm i. Komplicerade situationer och företeelser kunde tjänat på mer uttalade förklaringar. Karaktärerna kunde blivit en smula begripligare i svängarna, något mer insatta i de större sammanhangen.

För det som är logiskt – och till och med faktiskt sant – i sitt historiska sammanhang är ju inte med nödvändighet skyddat från melodramatiskt skimmer. Hopträngt på knappa 300 sidor framstår Merians liv som nästan löjligt dramatiskt. Här finns allt man kan ha användning av i en historisk såpa: en väldig massa dödsfall och olyckliga kärlekshistorier, skilsmässa med förhinder, alkoholism, plagiering, utpressning, förtal, en strapatsrik forskningsresa i kolonierna, religiösa grubblerier, sekter och anklagelser om häxeri.

Med allt detta sagt är det naturligtvis samtidigt ett fascinerande öde, väl värt att göra bekantskap med. Många teman äger också en närmast evig giltighet, från svårigheten i ett äktenskap där den ena – och särskilt då den förment svagare – överglänser den andra, till misstänkliggörandet av den som vågar tänka annorlunda.

Mellan konst och vetenskap går skotten mer vattentäta nu än de gjorde på Merians tid. Hennes bilder, som fått illustrera utgåvan, visar på ett annat sätt att tänka. För Sibylla Merian kunde strävan efter kunskap gå hand i hand med strävan efter skönhet. För oss är det kanske en tanke nästan lika exotisk som blommorna på hennes bilder?