En del konstnärer måste man ta på större allvar än de vågar eller vill själva för att få ut maximalt. Olle Ljungström och Magnus Hedlund till exempel. Det alltför smarta hos Ljungström och alltför göteborgska hos Hedlund får man omvandla. Lustiga ironier blir till hjärtskärande ensamhet. Hedlunds roman Någon där? har sina göteborgska stunder. Jag tycker [...]

”Mitt skrivande är ett utredningsarbete. Jag måste ta reda på varför så mycket är så konstigt.” Så inleder Lena Andersson sitt förord till textsamlingen Förnuft och högmod och det är någonting med det som fångar mig direkt. Precis som första gången jag hörde henne prata, på någon bokmässa, och sedan gick raka vägen och inhandlade [...]

Eva-Stina Byggmästar är en rättvist hyllad samtidspoet. Hennes genomsensuella språk är unikt. Mitt kriterium för oundgänglig litteratur är att dess verklighetsbild förmår lägga sig över min egen – dubbelexponering. Sådan litteratur främmandegör en själv i relation till världen, och man känner sig lite mindre isolerad. Man ser Beckett-scener, hör Hemingway-dialoger, gråter Achmatova-tårar (kanske inte så [...]

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår. Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I de [...]

Slutspelat, Lena Anderssons fjärde roman, har fått ganska blandat kritik. Antingen når den inte riktigt fram, eller så är den övertydlig, eller också är den hennes bästa hittills. Originell är den sannerligen, och det får väl sägas vara Lena Anderssons signum. Originell på gränsen till fascinerande konstig. Inte på något sätt svårläst eller abstrakt – nå, [...]

Det är så lätt att romantisera. Åtminstone jag är väldigt bra på det. Och det är inte bara min egen tillvaro, så som den skulle kunna vara, eller så som den förhoppningsvis kommer att bli, som jag romantiserar. Nej, det är faktiskt det mesta. Hur illa saker än varit och hur mycket jag än vantrivts [...]

”Världens tårar är konstanta”, sa Beckett. Ändå har mänsklig ledsenhet hunnit varieras en hel del hittills. Under antiken sågs melankolin som ett sjukdomsliknande tillstånd mellan genialitet och galenskap. Medeltidens människa gjorde istället kopplingen till moraliska brister. Från renässansen till romantiken handlar det om ett slags existentiellt drama. Därefter biologiseras melankolin, och med Freud kommer vår [...]

På väggen vid mitt skrivbord har jag tejpat upp en bild på Sigourney Weaver ur Alien 3. Bredvid den har jag en bild på Stig Dagerman. Stig sitter i morgonrock med papper framför sig. Jag hade den på kylskåpet i en lägenhet jag delade med en raggarkommunist i början av 2000. Jag hittade den igen [...]

“En bok skrivs alltid under hotet om de tusen åren” skriver Bodil Malmsten i inledningen till sin bok och jag förstår precis vad hon menar. Inte för att jag har skrivit någon bok men skrivkramp har jag haft. Skrivkramp får man för att man tänker på de tusen åren, för att man börjar fråga sig [...]

Andrej Platonovs Grundgropen skrevs, och utspelar sig, i Sovjetunionen under åren 1929-30. Det var då Stalin inledde sin första femårsplan och den stora kollektiviseringen av det sovjetiska jordbrukat påbörjades. Platonov själv var delaktig i detta, dels som övertygad socialist, om än inte Stalin-sympatisör, dels som elektroingenjör utsänd för att arbeta med elektrifieringen av landsbygden. Platonov blev, [...]