Utgiven | 2013 |
---|---|
ISBN | 9789173372855 |
Sidor | 221 |
Orginaltitel | Beatrice and Vergil |
Översättare | Meta Ottosson |
Det finns åtminstone en anledning till att jag gillar Berättelsen om Pi bättre som roman än som film, vilket är samma anledning till att jag också gillar Yann Martels senaste roman, Beatrice och Vergilius. Anledningen är det bildrika och sinnliga språket mer än innehållet. Jag kan stundtals bli besviken på innehållet, han är ingen fartfylld berättare, Yann Martel, men när det går långsamt är det också utmärkt att suga på hans formuleringar, låta dem vandra runt i tanken och smeka det inre örat. Att läsa en konversation om ett päron kan kanske verka tråkigt, men inte med Yann Martels ord.
Ett äpple gör motstånd. Ett äpple äter man inte, det erövrar man. Ett pärons konsistens är långt mer tilltalande. Päronet är mjukare och ger efter. Att äta ett päron är som… att kyssas.
Berättelsen i sig är rätt märklig. I den får vi följa författaren Henry som efter ett misslyckat försök att få ut en flippbok om Förintelsen ger upp skrivandet efter två succéromaner. En dag får han ett kuvert fullt av fotokopior av Gustave Flauberts The Legend of Saint Julian Hospitator (originalet har titeln La légende de Saint Julian l’hospitalier, berättelsen finns också översatt till svenska och heter då Legenden om Julianus den gästfrie). Avsändaren visar sig vara en sur, gammal konservator som skriver på en pjäs om skrikapan Vergilius och åsnan Beatrice och behöver Henrys hjläp. Vergilius och Beatrice går runt i ett Beckettskt ökenlandskap och talar om att uppleva och minnas Ohyggligheterna (detta är vad de båda djuren kommer fram till att kalla det efter en lång diskussion).
Vergilius och Beatrice är också två av konservatorns älskade djur, alla döda och uppstoppade. Trots att konservatorn aldrig nämner Förintelsen i pjäsen eller i sina samtal med Henry är det ändå tydligt nog att de döda djuren (två tredjedelar av djuren i konservatorns studie är utdöda) berättar om Holocaust. Men som Henry själv går och mässar för sig själv när han fått avslag från sin förläggare ”Varför skriva en roman om Förintelsen idag? Den saken är redan avhandlad”.
Jag är däremot övertygad om att vi ska fortsätta berätta om Förintelsen men kanske att det behövs nya grepp likt det som konservatorn gör. Berättelsen tar en obehaglig vändning i slutet, ett slut som känns förhastat och oväntat men som också sätter fingret på varför vi måste hitta nya grepp att berätta om Förintelsen, för att upptäcka när samma tankar dyker upp idag.
Problemet med romanen Vergilius och Beatrice är detsamma som problemet med pjäsen ”Vergilius och Beatrice” (den som konservatorn skriver på). Pjäsen saknar intrig och handling och romanen kretsar kring problemet med brist på intrig och handling. Det går att likt Beckett skriva så men när Yann Martel i slutet plötsligt skriver väldigt mycket handling (det jag i början saknar) kastas jag ur det sinnliga språkets njutning och Vergilius och Beatrices samtal om att uppleva och minnas.
Publicerad: 2013-07-17 00:00 / Uppdaterad: 2013-07-16 10:40
Inga kommentarer ännu
Kommentera eller pinga (trackback).