Krönika

Poängen med kvinnor och barn

Ibland när jag misströstar om utvecklingen, om att mänskligheten någonsin lär sig något av sina misstag, så tänker jag på Dallas. Det brukar pigga upp.

I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara hemma och ta hand om honom och de ännu ickeexisterande barnen (vilket ändå måste översättas med shopping och välgörenhetsgalor, för hem och barn hade de ju tjänstefolk som tog hand om). Att slå varann på käften framstod som den naturliga reaktionen på alla typer av meningsskiljaktigheter, Texasbor med mörkare hudfärg var med självklarhet statister och barn förekom mest i egenskap av arvtagare, som föremål för faderskapstvivel och kidnappningsförsök.

Dallas ger mig med andra ord tillbaka tron på att mänskligheten utvecklas till det bättre. Fast jag kan inte svära på att den känslan håller för närmare granskning.

I en nyutkommen avhandling från Linköpings universitet skriver Emma Strollo om tyska kvinnor som kom till Sverige för att arbeta som hembiträden under efterkrigstiden. De var tvungna att göra det i minst två år för att få uppehållstillstånd i Sverige – regeringens lösning på att svenska kvinnor drog sig för att ta dessa utsatta lågstatusjobb. Hellre än att låta suget efter arbetskraft höja lönerna, till ökade kostnader för över- och medelklassen som ville anställa, så lagstiftade man. Otänkbart idag. Fast vi har förstås skattesubventioner med liknande effekter.

Sveriges kanske genom tiderna mest kända debattbok heter Kris i befolkningsfrågan och gavs ut på 1930-talet. Idén om befolkningskrisen återkommer i Marie Granmars nyutkomna bok om ofrivillig barnlöshet, där hon menar att det är orimligt att inte hjälpa alla som vill ha barn på samma villkor, med bland annat just befolkningsutvecklingen som argument.

Den svenska alltså, för i världen råder det ju knappast någon brist på barn. Det är också vad som för mig ger Granmars argument en obehaglig bismak. Strax innan har jag läst Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen, om de 1202 ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige de senaste åren. Om hur befängt proportionslöst ovälkomna de varit på många platser; om hur nästan ingenting görs för att ta reda på vad som hänt dem.

Och så känns Dallas lite närmare igen: de omhuldade, dyrbara arvtagarna. Och så de där med mörkare hudfärg som ljudlöst försvinner i kulisserna.

Ella Andrén

Publicerad: 2013-07-17 00:00 / Uppdaterad: 2014-06-01 11:38

Kategori: Krönika

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?