Recension

: Kaddish för ett ofött barn
Kaddish för ett ofött barn Imre Kertész
1996
Norstedts
7/10

Filosofin och humorn är levande

Utgiven 1996
ISBN 9172633883
Orginaltitel Kaddisch a megnem születet gyermek ért
Översättare Ervin Rosenberg

Om författaren

Imre Kertész fick Nobelpriset i litteratur 2002 som Ungerns första Nobelpristagare. Han debuterade 1975 och fick sitt genombrott först efter murens fall, med Mannen utan öde, första delen i den självbiografiska trilogin som även innefattar Fiasko och Kaddisch för ett ofött barn. Böckerna behandlar hans öde som överlevare av andra världskrigets koncentrationsläger.

Han har också publicerat ett flertal dagböcker.

Nobelpriset 2002 – Kertész på Nobelprisets hemsida.

Sök efter boken

Kaddish är den bön som judarna ber för sina döda. Denna bok är en sådan, men för ett barn som bokens jag inte vill ha, ett således dött barn. Jag skulle vilja läsa boken i ett andetag, för den är ett enda långt mumlande, en bön, men eftersom längden, fast det är en kort bok, hindrar mig eller så är mina lungor för små, så jag har läst den som en vanlig bok.

Ändå vill jag säga är det en ovanlig bok, den är ett nej-skrik, en pratsjuk herre vid ett kafébord i en passerad tid väntandes på sin före detta fru (det var hon som ville ha barnet som han inte ville ha), en filosofisk reflektion, en humoristisk briljant, tyvärr också en tråkig gubbe. Den ger en hel människa i skuggan av förintelsen, en som har överlevt och bär på det, det går inte att formulera en tanke, utan att Auschwitz finns som orsak någonstans i tanken. Kertész själv har sagt att i samma stund som han tänker på en ny bok så tänker han också på A.

Boken är icke kapitelindelad, jag antar att böner inte brukar vara det och så är det enormt med komman istället för punkter och den skulle som sagt läsas i ett andetag, för när man kommer in i den, så är det riktigt bra, men annars kan det vara dödsstrafftråkigt, jag tror det har med formen att göra, eller så är förväntningarna hos mig på denna nobelpristagare från Ungern höga. Skall väl inte hålla det ifrån er att det gnager en viss grad av besvikelse efter bekantskapen med denna äldre herre, som Imre Kertész är.

Jag funderade på de så gott som unika och snart utdöda erfarenheter, från det passerade grymmaste århundradet i mänsklighetens historia som Imre Kertész är bärare av. Erfarenheter som nog bäst dokumenteras litterärt, men vilket krav, vilken tyngd som ligger bakom den som skriver med det i ryggen, underligt att han kan skriva över huvudtaget, men som han säger i boken, som definitivt är självbiografisk är att han skriver för då är han, alltså då han arbetar, skriver, för han är rädd för det som skulle vara om han inte skrev. Så säger han: Nej, rent instinktivt, att någon skall föra vidare det arvet eller snarare uppleva det han gjorde som barn, som han bär, faktumet att vara jude och just det specifika i Hitlers judeutrensningsförsök under andra världskriget. Säger nej, rent instinktivt mot den naturliga instinkten att vilja föra mänskligheten vidare. Men i och med sin litterära produktion har han fört erfarenheter vidare och uppmärksammats för detta med ett nobelpris. Han säger inte nej, han säger ja, vi må aldrig glömma!

Csabi Urbán

Publicerad: 2003-05-09 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-29 19:46

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #683

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?