I Fiasko är berättaren en ålderstigen man som bor i en trång lägenhet mitt i Budapest. Han försöker få sin första roman publicerad. Men vem kan tänkas vara intresserad av att läsa den? Allt är väl redan skrivet om detta uttjatade ämne?

Romanen blir refuserad. Den är illa skriven utan litterär begåvning, tycker man på förlaget. Dessutom är den osannolik. Det får naturligtvis författaren att vackla. Romanen som han har skrivit är Mannen utan öde.

Fiasko är skriven med stor skärpa och briljans. Det är modern litteratur som har stor distans till sig själv. Den väcker många frågor kring livet, mänskliga erfarenheter och litteraturens förmåga att förmedla något väsentligt.

Går det att skriva om det som är självupplevt och göra det till konst? För i samma stund som det självupplevda blir nedskrivet förvandlas det till något annat. I och med att minnena blir skrift tas de ifrån oss och hamnar mellan två pärmar. Vi behöver inte minnas det längre.

Hur kan man dessutom vara säker på att man minns rätt? Vad har egentligen hänt? Är minnet en efterkonstruktion? Blir istället all verklighet osannolik så fort den ska förvandlas till litteratur?

Svaret är förstås ja. Ett nedskrivet minne kan aldrig återge den exakta verkligheten i all dess komplexitet. Litteraturen måste beskära verkligheten. Litteraturen måste stympa den. Paradoxalt nog är berättaren livrädd att bli bestulen sina minnen i samma stund som han skriver ner dem. Det är förstås ett omöjligt projekt att skriva den bok han försöker få publicerad. Upplevelserna kan inte förmedlas med litteraturens kraft som det var tänkt. Han blir refuserad.

Vilket fiasko.

Boken handlar om författarens egen situation i sitt skrivande. Vi får följa det smärtsamma i att återskapa sitt liv så som det är och det omöjliga i att göra sitt liv till litteratur. Han hittar dock en lösning. Vilken lättnad! Han flyr in i fiktionens värld.

Fiasko avslutas med en lång allegori, en roman i romanen. Stilen är där klart Kafkainfluerad. Huvudpersonen är Köves, den samme som i Mannen utan öde. Erfarenheten blir plötsligt fiktion och det är en stor befrielse. Författaren visar för sig själv (och förlaget) att han är just en författare och inget annat.

Han skapar plötsligt inte sig själv utan skapar istället litteratur. Han återger känslan av sina minnen och nu kan han slutföra sitt romanprojekt. Han lyckas. Det privata blir något allmänmänskligt, det blir litteratur.

Utan tvekan är detta stor litteratur. Denna romantrilogi är en modern klassiker som jag tror kommer överleva så länge människan kommer läsa böcker. I och med Fiasko blir det tydligt. Därmed inte sagt att den är lättläst, tvärtom. Den kräver mycket av sin läsare, men är ändå så pass intressant och ärlig, nästan desperat i sin lugna och sakliga framtoning.

Läser man Fiasko som ett självbiografiskt verk är förstås både berättaren och Köves Imre Kertesz själv. Jag läser Fiasko som fiktion, en roman, trots vetskapen om Kertesz egen historia och alla ledtrådarna.