Lustigt. Sitter på röntgenmottagningen och väntar på min tur, samtidigt som jag läser Kertész senaste. Har just passerat ett avsnitt där han funderar runt Wittgensteins Om visshet:

Vad kan jag ha gjort den 9 april 1951? För fyrtio år och ett halvt år sedan? Jag tror jag arbetade i mekaniska verkstaden MÁVAG som sparkad intellektuell. Visste jag, eller trodde jag bara, att jag heter I.K?

Jag varken visse eller trodde det. Jag bara lydde order när detta namn ropades upp.

Kort därefter kommer en sköterska ut i väntrummet och ropar upp mitt namn. Ställd inför detta faktum, att texten för ett ögonblick försatte mig i grubblerier över min egen existens och att sköterskan nu ställer dessa tvivel på sin spets, lyder också jag order.

Efter undersökningen slås jag av hur kraftfullt ett stycke text kan vara när det sammanfaller med världen utanför pärmarna, att det inte alltid bara är dess absoluta suveränitet som bidrar till läsupplevelsen. Fenomenet är vanligare när gäller musik; hur många låtar är inte förknippade med speciella situationer och personer i det förflutna?

En annan tar delvis upp såna saker, men också mycket annat. Den är en tankesamling som tar vid där systerboken Galärdagbok slutade. Vi får följa den numera nobelprisbelönta ungerska författaren på ett antal resor, både i hans fysiska värld som den av föreställningar.

De här betraktelserna tillkom under första halvan av nittiotalet. Kertész är på resande fot, nästan jämt, det verkar vara i den situationen han trivs bäst. På tåg, i taxi, flygplan på väg mot prisutdelningar och föredrag i Wien och andra europeiska städer. När jag tänker på Europa, det Europa som är själva sinnebilden av vad som är europeiskt, kanske Centraleuropa, har jag svårt att hitta en bättre representant för denna bild än Kertész .

Det beror inte bara på hans geografiska härstamning och historiska vittnesmål, utan också den rotlöshet som särpräglar författarskapet. Som en sinnebild av den förvandlingens kontinent som Europa nu är reser Kertész vidare mot nya identiteter.

Kertész pendlar i dessa böcker mellan notisartade betraktelser och resonemang runt filosofiska, politiska, moraliska spörsmål. Om man ska ha full behållning av de senare avsnitten underlättar det att man kan sin Kafka, Camus och i denna bok – Wittgenstein. Men det går utan också, och då kan den funka som morot att läsa vidare.

Mot slutet av En annan mynnar tankefloden ut i det djupare dödstemat. Här finns några av de starkaste och mest desperata rader som jag läst om döden. Jag blir tvungen att återge det här:

Det finns ett ögonblick som tycks infinna sig i varje döende, när en plötslig förvåning framträder i hans ansikte. /. Han blir då varse något ohjälpligt, något ohyggligt mot vilket allt det som han under fyra, fem sex, sju åtta årtionden – ja, under hela sitt liv – låtit sig vilseledas av, inte förmår någonting. Det måste vara dödsskräcken, denna bestörtning, insikten om att vara fullständigt förlorad – och inte själva döden, som till slut utsläcker honom och hans skräck tillsammans med honom.

Raderna tillhör den kaliber som jag bara funnit hos Dostojevskij, och här i Sverige Lars Forsell för all del (ge gärna tips om fler). Kertész går utan överrock genom tillvaron, naken inför sitt öde som den evige vandraren.

Läsaren är inbjuden att slå följe.