Recension

: Mannen utan öde
Mannen utan öde Imre Kertész
1998
Norstedts
8/10

Helvetet utan kretsar

Utgiven 1998
ISBN 9113003232
Orginaltitel Sorstalanság
Översättare Maria Ortman
Först utgiven 1975

Om författaren

Imre Kertész fick Nobelpriset i litteratur 2002 som Ungerns första Nobelpristagare. Han debuterade 1975 och fick sitt genombrott först efter murens fall, med Mannen utan öde, första delen i den självbiografiska trilogin som även innefattar Fiasko och Kaddisch för ett ofött barn. Böckerna behandlar hans öde som överlevare av andra världskrigets koncentrationsläger.

Han har också publicerat ett flertal dagböcker.

Nobelpriset 2002 – Kertész på Nobelprisets hemsida.

Sök efter boken

I Imre Kertész’ tankesamling Galärdagbok som utgavs i början på nittiotalet (till svenska 2001) skriver han:

”Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det.”

Ja, det är klart, tänker jag själv och lägger Mannen utan öde ifrån mig. Med den erfarenheten i bagaget blir alla andra saker ovidkommande. Livets bekymmer måste krympa till bagateller, världens fula ansikte blir plötsligt patetiskt att titta på. Dumheter.

Men, tänker jag sedan, det är ett konstigt yttrande, för efter att ha läst Mannen utan öde verkar det aningen motsägelsefullt. Berättarjaget i boken lägger ned många sidor och mycken möda på att beskriva sin resa genom koncentrationslägren – Auschwitz, Buchenwald och Seitz – som en tämligen ordinär upplevelse. Låt vara att lidandet mot slutet antar omänskliga proportioner, men inget verkar konstigt under rådande förhållanden. Egentligen.

När man tänker efter, som pojken i boken ofta gör, verkar allt i själva verket ganska rationellt. Såklart att de blir törstiga under tågtransporten, de har ju inget vatten. Självklart bär tyskarna vid ankomsten till lägret gevär, de är ju soldater. Och så vidare.

Sedan blir lägertiden till grå vardag. Tiden går och inte mycket händer. Det är förstås ett trälande i sommarhetta, i lervälling, i vinterkyla, med usla skor. Ibland är soluppgångarna vackra, så vackra att de blir njutningsfulla. Andra gånger innebär några minuter efter dagens slavarbete och innan uppställningen en oas som blir ett vackert minne. Men mest tristess.

Jag kan avslöja att pojken, efter att ha skadat sig allvarligt i benet och blivit utsatt för medicinska experiment, överlever och får återvända till sin hemstad Budapest. Boken förlorar inte i värde av att man vet detta.

Hemma kommer han i samtal med några tidigare grannar; två äldre män. ”Du måste glömma fasorna”, säger den ene. ”Med en sådan börda kan man inte börja ett nytt liv”, säger den andre.

”Börja ett nytt liv”, svarar pojken, ”skulle jag bara kunna göra om jag föddes på nytt”.

Mannen utan öde är ingen ögonvittnesskildring som Primo Levis Är detta en människa vilken den, felaktigt enligt min mening, ofta jämförs med. Där Levi ger en detaljerad inblick i koncentrationslägrens system av sociala substrukturer, konstituerar Kertesz sin livskod utifrån ett grymt öde, vilket enligt bokens filosofi kunde vara vilket som helst.

Lika mycket som Levi förlorar sina illusioner, vinner Kertész den djupa insikten att i livet kan allt inträffa och i det måste människan finna sig. Och sker det värsta kanske allt ändå synes dumt vid en jämförelse.

Boken tillhör de romaner som ägnar största delen åt att exemplifiera, för att sedan på några kärnfulla sidor förtydliga sig. Efter att ha varit nästan själlöst frånvarande på 200 sidor formligen tränger sig berättarrösten genom orden och hugger dig i hjärtat.

Det är inte ofta man som läsare får vara med om sådant.

Anders Edwartz

Publicerad: 2003-06-29 00:00 / Uppdaterad: 2014-05-12 01:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #759

4 kommentarer

"Vad jag än tänker på, tänker jag alltid på Auschwitz. Allt annat tycks mig dumt jämfört med det." Vilket är förståeligt. Alla andra kan sluta skriva. Och riktigt så enkelt är det ju inte heller. Att ha överlevt koncentrationsläger får inte vara det enda viktiga helt enkelt. Därtill är världen och människan för komplex.

Monica Oregistrerad 2003-06-29 12:33
 

Om man har överlevt kanske det är det enda viktiga.

Kalle Oregistrerad 2003-07-05 20:06
 

Självklart. För den som själv överlevt. Men att ha gjort just det kan och får inte vara den enda litteratur som anses viktig och räknas.

Monica Oregistrerad 2003-07-06 11:18
 

Jag tror inte att poängen med yttrandet är att häva att all annan litteratur är dum och onödig. Snarare tolkar i alla fall jag det som en insikt om livet, hur viktigt det är och att tyvärr människor ofta slösar bort energi på dumheter. Blir irriterade på småsaker, grälar med sina närmaste för ingenting alls, låter bli att ta vara på möjligheter. Och har man överlevt Auswitz, eller nånting annat, så inser man kanske att livet är för vackert för att inte tas vara på. Det gäller små och stora glädjeämnen.

Helena Oregistrerad 2003-10-23 14:17
 

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?